Två maginfluenser på två veckor.
Känns som att vi tillslut fick sota för att vi slapp kräksjuka förra året och lyckats hålla oss friska allihopa länge länge.
Sist jag hade maginfluensa var jag gravid i vecka 36 med Sixten. Det var faktiskt värre än den stundande förlossningen.
Om man räknar bort den där stunden när han precis var på väg ut, utan bedövning, och min syn försvann. Allting blev mörkare än vanligt mörker och i nästa ögonblick försvann alla ljud samtidigt som fotbollen mellan benen växte och blev till hela jordklotet. Jag hann tänka. "Okej. Nu dör jag. Hoppas de får ut honom och fattar att jag är död och att de borde sätta en adrenalinspruta i hjärtat på mig". Och jag trodde jag dog på riktigt och var sådär kylig och tänkte. Synd. Jag tänker faktiskt ganska ofta på det. Och hoppas att det är så det känns sen också. "Ja det var synd det här, men vad roligt det var medan det varade". Det tröstar mig ibland.
I nästa stund hör jag Mikael "Andas Cecilia, andas!". Ingen märkte att jag dog.
Nu i efterhand tror jag att det var min kropp som reagerade på den värsta stunden av smärta genom att stänga av alla intryck. Tack för det. Och jag kan förstå den, smärtan var så stor att den liksom blev större än en känsla. Det blev det där jordklotet som bara växte och växte och tillslut inte gick att hantera.
Fantastisk. Skulle kunna göra det igen och igen och igen. Hellre två förlossningar på två veckor än två maginfluenser. Lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar