Leva in i döden

Det var förra sommaren som min morfar dog. Några dagar tidigare satt jag i en sjukhussal bredvid hans bädd.

Små blinkande lampor på maskinen som höll koll på hans hjärtslag. Pip för varje slag.

Ändå alldeles mörkt och tyst och varmt.

Han hostade. Jag torkade hans mun, masserade hans mage och ben. När jag lutade mig tillbaka och vilade mina stela fingrar undrade han ifall baren redan stängt.

Jag log. Min morfar. Både han och jag så levande där på livets kant.

Jag tänkte på allt han gjort. På vilka han älskat. Allt jag inte vet. Allt han sagt. Han berättade att han väntade på slutsignalen att han inte var rädd. Att han levt färdigt.

Han grät inte. Jag tänkte på att jag inte grät. Som bokarna hemma som sakta tappar sina löv om hösten. Min morfar. Det var fint att han fick leva medans han levde och dö först när han var död.

Jag lyssnade på löven som föll, på de ojämna pipen. Tänkte. Snart kommer vintern.