Sover

Det är inte ofta som det går att jämföra småbarnsföräldrar med Guantanamofångar. Men när det kommer till sömn, eller den tortyr som bristen på sömn kan vara, då har vi väldigt mycket gemensamt.

Jag minns när Ester var liten, runt ett halvår, vid jul. Då hade hon en period när hon vaknade flera gånger i timmen. I tre, fyra, fem, sex veckor. Tillslut blev jag knäpp. Jag gick ner mycket i vikt och kände mig som en levande död om dagarna. Minns en natt när jag väckte Mikael och slet mitt hår och sa "Jag klarar det inte, jag bara klarar det inte, jag dör, jag klarar inte av det! Jag vill bara sova!"

(Självklart kunde Mikael ta Ester och erbjöd sig alltid men jag hade liksom en inre mental spärr att jag skulle klara allt det där. "Det är ju jag som är mamman!!" Och hade Mikael tagit Ester hade jag ändå inte kunnat somna. Jag ammade dessutom så i början var det mest jag som gav tröst.)

I samma veva berättade jag för en bekant om mitt problem, att jag aldrig fick sova djupt. Och hon svarade att "oj, det har jag aldrig varit med om, min unge sover så bra. Från 19-8 varenda natt". Jag kommer ihåg att jag verkligen fick bita mig i tungan och knyta nävarna för att inte slå ihjäl henne på fläcken.

Hemsk känsla. Missunsamhet. Men sömnbristen plockar fram det värsta ur en.

Så småningom blev det bättre. Och när hon var 11 månader sov hon en hel natt. Då ska man räkna till graviditeten också, jag sov dåligt de sista fyra månaderna. Så på 15 månader sov jag inte en hel natt en enda gång.

15 månader

Hur känns det?

Det känns rätt bra att det är över.

När Sixten kom hade jag facit i bakfickan och bestämde mig för att han får sova precis var som helst, hur som helst, bara han sover och bara jag får sova. Så han låg som sagt på mage vid min sida och ammade de gånger han vaknade medan vi låg ner tillsammans. Och så somnade han om igen. Det har varit vårt knep. Och jag är evigt glad att vi hittade ett som fungerade.