Idag sprang jag äntligen en mil. Äntligen har jag hittat tillbaka till drivet. Utan att flåsa hopplöst, utan att gå en enda gång, utan att kissa ner mig av sviterna efter två förlossningar, två graviditeter på kort tid. Jag satte bara den ena foten framför den andra kilometer efter kilometer.
Nu är jag trött men lycklig, tack för idag kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar