Rensa skallen i mörkret

Det har blivit så mörkt!

Häromveckan var jag och en kompis ute och gick en kvällspromenad.  Hålerundan kallar vi den. En trevlig fem/sex kilometers runda genom byn och sen en sväng i skogen längs sluttningen på Håle Hall. Det är gatlyktor genom byn men mörkt i skogen. Mörkt som i, jag ser inte mina fötter men ändå tillräckligt ljust för att det ska blänka lite i gruset framför en och leda en på rätt väg.

Vi är inte så tysta när vi går.

Så det har aldrig fallit oss in att vara rädda för något där i mörkret. Men om det nu mot all förmodan skulle ligga kvar något vildsvin eller en förlupen älgkalv i något snår när vi går förbi så kommer de få höra på diverse utdrag ur vår vardag och aldrig mer våga sig dit igen.

Ja vi är varken tysta eller rädda där vi går.

Det är rofullt i mörkret. Idag sprang jag samma runda. Man hinner tänka så mycket. Och denna gången tänkte jag på att det knappt var någon ute i blåsten. Att det kändes som att jag ägde mörkret. Sen tänkte jag på joggingmordet och vad jag skulle göra om jag såg någon bli knivstucken. Kom fram till att jag skulle ta av mig tightsen och lägga tryckförband med dem och vråla på hjälp. Kanske skulle någon höra mig och undra varför jag inte har några byxor på mig. Sen var jag hemma.

Skönt att rensa skallen lite, det behövdes.