Kanske för att jag blivit rastlös efter att ha sprungit 3-3.5 mil i veckan den senaste tiden och nu varit iväg så mycket att jag inte kunnat göra det på två veckor.
Kanske för att det var längesen jag skrev.
Kanske för att jag vet att min farmor i alla fall läser och det gör mig glad.
Eller kanske för att man ibland bara behöver sätta ord på livet.
Nu skriver jag hur som helst en snutt till.
Idag tog jag mig upp utan ipren och alvedon och rastlösheten var för första gången denna helgen större än smärtan av förkylningen. Det kändes skönt att inte riktigt ha lov till att springa bort en timme så jag gick bort två istället.
En halvtimmes promenad och 150 höjdmeter från där jag bor finns en så vacker plats med ett lika vackert namn, Himmelstorp.
Det händer att jag springer upp dit om jag vill ha seg backträning och det är värt all världens kramp i vaderna för att en kort stund få sträcka ut armarna och möta utsikten. Ibland blåser det och då tar det i ända från Danmark, rullar över Kullahalvön och Skälderviken innan vinden träffar mig i bröstet.
Magiskt. Det finns inte en bild på jorden som kan göra den upplevelsen rättvis. Här är dock ett försök med min mobilkamera.
Två sekunder efter att jag tog den här bilden på mig själv hör jag ett
"Hej, hej!"
Jag skvatt till i skräck och skam över att jag står och tar kort på mig själv och möter söta Ica-tjejen med ett
"He. J"
Tänker att nu fick dem en snackis i kassan; "Där stod hon! Ni vet, tonfisk- och Marie-kex-tjejen och poserade mitt i kohagen. Jag säger då det."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar