Gör mål!

Jajjemän. Jag gjorde mål, jag satte den första straffen och gjorde därmed det första målet. Sjukt nöjd är jag! J20 killarna som dömde såg också rätt imponerade ut, de hade nog inte förväntat sig någon succé efter att jag först frågat dem.

"Okej, en straff. Vad gör jag? Får jag köra efter du piper?"
"Gör vad du vill, varsågod." svarade han med ett leende

Och sen flög jag iväg över isen i skridskor med storlek 42 (jag har 38).

Senare fick jag skjuts till stan, hann inom Kappahl i väntan på bussen. Gick in för att titta på kläder till mig själv och slutade med att jag impulsköpte en liten uppsättning kläder till Ester. Men eftersom jag missat att jag hade diverse automatiska överföringar till konton som gjorts inatt hade jag inga pengar på kortet. Så fick snopet lämna tillbaka alla kläder. Kanske lika bra det, hon har ju jättemycket kläder redan.

Nedan följer alltså lite kläder som jag INTE köpte.

<a href="http://www.kappahl.se/article/troja_618645"><img src="http://www.kappahl.se/media//618645_F_01.png" alt="KappAhl online shop - Tröja"></a>

Packar väskan

Lika mycket som jag fick gjort igår, lika lite fick jag gjort idag. Mikael tränade idag och Sixten är sjuk. Så jag spenderade två timmar med att bära på honom och försöka natta honom. Stackars Ester hann jag inte alls prata med knappt. Hon satt i soffan lika länge och kolla på teve. Får dåligt samvete för att jag inte lyckas få Sixten att somna snabbt så jag kan ägna mig åt henne också. Och stackars Sixten som inte kan hjälpa att han blivit sjuk och gnällig.

Nä nu hoppas jag på en bra natt. Imorgon är det fredag och då ska jag hänga med några på jobbet och spela hockey. Jag har packat väska redan, långa strumpor som fotbollsmänniskor har, underställ, schampoo, trosor, handuk, ett pannband om det är kallt och suspensoar.

H. O. C. K. E. Y. HOCKEY!

Får gjort så mycket

Idag har jag hunnit med så mycket.

Började dagen med träning på Friskis, ett gym jag går förbi varje morgon mellan busshållplatsen och jobbet. Ska försöka göra det varje onsdag.

Jobbade

Hade glömt lådan och åt lunch ute med kollegor.

Jobbade

Åkte med familjen till mamma och pappa för bad i deras utomhusjacuzzi. Ester hoppa runt och Sixten gjorde sitt bästa för att simma ur mitt grepp. Påminde mig om att jag vill komma iväg ofta och bada med dem.

Åt mammas goda mat.

Åkte på föräldramöte.

Pratade en massa saker som man måste få ur sig ibland med min fina vän Sofie.

Var hemma till halv nio och fick lite kväll.

En mycket effektiv dag i min värld. Känns helt overkligt att få gjort så mycket på en dag utan att en enda gång behöva planera eller fundera på tider och sov och mat och blöj.
Jag kanske gillar att jobba mer än mamman i mig vågar erkänna.

Med hatten på sned men glad ändå. 

Återvänder

Varje gång jag återvänder till Göteborg så känns det som att jag inte kan få nog. Jag vill frossa i alla minnen, gå i mina egna fotspår och låtsas som att det är här jag bor.

Jag vill ta en promenad runt Chalmers, uppför Olgas trappor till Alpha livs för att kolla ifall de fortfarande säljer äckliga baguetter med tillhörande läsk. Ta bussen till Olofshöjd, låtsas att jag är nykär och gå Mikaels och min söndagspromenad över Sahlgrenska, nerför Linne, genom Haga mot Feskekyrkan, uppför ett soligt Avenyn och på Eklandsgatan tillslut konstatera att nu är vi snart hemma och tur är väl det för jag orkar inte gå en meter till. Jag skulle vilja springa en av mina rundor bland Örgrytes lyxvillor för att sen stanna till och stretcha vid Olskrokstorget där vi bodde sist. Eller ännu bättre, möta Frida i Skatås och springa milen och känna mig stark i vårsolen.

Jag frågade Mikael när vi var på väg hem om han trodde att vi hade varit lyckligare om vi bott kvar. Men båda kom snabbt fram till samma svar. Vi bor precis på det stället vi vill bo på. På Hallandsåsens sydsluttning med utsikt över Skälderviken. Cykelavstånd både till stranden, familjen och till den lilla by och alla dess underbara människor som vi förälskat oss i. Vi mår bra här. Dessutom har vi ju kvar Göteborg att åka till och att känna oss hemma i. Bara 2 timmar bort med bil, 1½ timme med tåg.

Trots det önskar jag att det vore ännu närmre, så att jag kunde träffa fler vänner och höra spårvagnen klinga lite oftare.

Besöker Koenigsegg

Ja, det är inte jag som besöker Koenigsegg men någon gör uppenbarligen det. Och varför då inte ta en av sina fyra helikpotrar dit. Vi sitter ovanför lyxbilstillverkarna Koenigsegg här på jobbet och då och då händer det att de får celebert besök. Jag kan fundera länge på vad det är för människor som får för sig att de behöver en lyxbil för sisådär 10 miljoner kronor.

 

Hälsar på vänner i Göteborg

Vi kom upp redan vid halv elva på lördagsförmiddagen och möttes av bror och en gryta korv stroganoff innan vi tog båten över älven. Den korta båtresan som tog oss från Norra Älvstranden till Järntorget var ett mindre äventyr för Ester.Hon tittade på det stora vattnet och konstaterade att det var mycket bilar och lastbilar längs med kusten.

När vi kom över så somnade barnen i var sin vagn och Mikael, jag och Patrik kunde avverka några affärer. Inte för att jag tycker det är särskilt kul att gå i affärer utan mer för att spana in lite folk och försöka få lite inspiration till ett kommande vårsko inköp. Det var hur som helst välidigt härligt att strosa gata upp och ner tillsammans, lagom till Ester vaknade satte vi oss på Språkcaféet i närheten av båten hem. Sixten gick runt i sina första par skor och charmade några tanter som satt och sörpla i sig vin.

Så småningom tog vi båten hem, handlade lite till middagen och välkomnade Marie hem från jobbet.
Efter pizza, melodifestival, efterätt och gott vin väntade vi på att Ester skulle bli trött så vi kunde plocka fram lite godis och spel. Vi väntade och väntade och väntade. Tillslut höll alla på att somna utom Ester, när hon väl slocknade så dröjde det bara en kvart innan alla andra sov.

I ottan nästa dag blev det frukost, sen häng på lekplatsen och slutligen avfärd mot Staffan och Frida och deras härliga 60-tals hus!

Får oväntade nattgäster

Inatt vaknade jag bredvid Ester i hennes säng av att det bankade och lät. Försökte i drömmen komma på vad det var för ljud som lät men kände inte igen det. Föreställde mig att Mikael tappade en massa ved och att det var dags att gå upp men kunde inte få rätt på det. Tillslut kollade jag på klockan och såg att hon bara var tre och blev plötsligt klarvaken. VAD är det som låter?
Jag gick ut i hallen och hörde dunkarna igen, nu nära, precis ovanför huvudet skallrar vindsluckan till. Så otäckt! Vår vindslucka är ingen tung isolerad sak som man stänger och låser utan bara ett par ihopspikade plank som ligger löst över ett hål i taket.

Det är något som vill ta sig in! Det försöker lyfta på luckan!

Tillslut vaknade jag än mer och kunde sätta ihop vettiga realistiska slutsatser. Förmodligen är det ett djur som fastnat i en av fällorna som står där uppe och inte dött riktigt och försöker komma loss. Och så är det fällan som dunkar mot träluckan. Eller så är det ett djur som försöker få ut jordnötsmöret som vi lagt i fällan och puttar runt på den. Hur eller hur var det väldigt otäckt att ligga och lyssna på när luckan skakade. Så jag bar in Ester på vårt rum och stängde dörren ordentligt.

Ser verkligen inte fram mot att ta reda på vad för enorm bäst vi har på vinden. Hoppas INTE råtta, hoppas en förvirrad fågel. Äh fy farao!

Åker till Göteborg

Imorgon är det dags för hela lilla famljen att packa in sig i bilen och åka till Göteborg. Äntligen! Vi åker upp lördag för att hälsa på min bror och hans fina Marie och stannar till söndag.

På söndag innan vi åker hem passar vi på att hälsa på två till av mina favorit personer som vi inte sett på så länge. Egentligen finns det tusen till jag skulle vilja hälsa på, men sorgligt nog får vi ta det en annan gång.

Trevlig helg!

Utklädnad på gång på Bokesliden

 

 

Åker bil med barn

En vän som också bloggar påminde mig om hur fruktansvärt hjärtslitande det kan vara att åka bil med barn! Jag hade nästan förträngt det eftersom Sixten ofta varit nöjd eller sovit.

Men så kom jag att tänka på Ester när hon var bäbis. Ester. Hon har aldrig tyckt om att åka bil. Och jag tror inte det finns många värre saker än att försöka köra en bil lugnt och säkert medans ens nyfödda lilla barn skakar av gråt i bilbarnstolen bredvid.

Det kändes som att allting bara eskalerade, hon tyckte det var jättejobbigt att åka och jag tyckte det var jättejobbigt att hon var så ledsen. Jag kunde tycka det var hemskt påfrestande bara att köra en kort bit till affären. Och skulle jag köra till mamma och pappa som då fortfarande hade huset i Perstorp så fick jag stanna säkert fyra-fem gånger för att amma eller vagga barnstolen om vart annat.

Behöver jag ens nämna hur det var att åka till Mikaels familj i Kalmar. 3 timmars effektiv bilfärd blev ofta till 6 timmars gråt. En gång hade vi väntat hela dagen för att åka på kvällen när hon ändå skulle sova. Det slutade med att vi gick varv efter varv runt Växjö domkyrka mitt i natten bärandes och vaggandes på Ester i hopp om att hon skulle somna. Stackars barn. Stackars oss.

Nu till veckans bekännelse. En gång när jag åkte hem från Perstorp och hade stannat för att amma/trösta Ester bestämmer jag mig för att byta plats på bilbarnstolen. Sätta henne fram istället så att jag kan få lite kontakt med henne om hon blir ledsen igen. Jag fibblar med bilnyckeln för att stänga av krockudden som absolut inte får vara på. Och i min hets och stress och förvirring så lyckas jag låsa bilen. Slänger igen dörren och fryser till is.

Vad gjorde jag?! Försöker öppna dörren. Låst. Bilnycklarna satte jag i tändningen. Känner på dörren igen. Låst. Ester är i bilen. Låst. Bagageluckan. Låst. Tanklocket. Låst. Jag har stannat mitt på en jävla åker och låst in mobil och barn i bilen!
Jag fick panik. Övervägde att kasta in en sten genom en av rutorna men på en åker finns det bara småsten. Sprang så fort jag kunde till närmsta hus och bultade på dörren och hoppades att de skulle vara hemma mitt på dagen, på en vardag. Det var dem. Och mannen som öppnade hade en kusin till granne som var bärgare. Bärgaren fick upp dörren efter bara en halvtimme. Tror jag, jag vet inte hur lång tid det gick. Jag vet bara att  Ester för första gången någonsin i en bil var nöjd och glad och förundrad över att hennes mamma hoppade och grät och viftade med händerna utanför bilfönstret.

Tänk på den nästa gång ni glömmer frukt till dagis eller blöjor till skötväskan och tänker "åh vilken hemsk och förvirrad mor jag är".

Läxan jag lärde mig.

1. Kolla alltid så nycklarna ligger i jackan innan jag stänger bildörren om mina barn.
2 .Var lite mindre förvirrad Cecilia!

Sixtens första bilfärd till Kalmar, gäller att lägga upp runt huvudet så att det inte far fram och tillbaka som en pingisboll där i sitsen.

Ester och Sixten i somras

Och en bild från innan jul när han fick ny stol och jag slapp bära runt på 10kg babyskydd + 12 kg Sixten.



 

Leker tillsammans

Det är så roligt att Ester och Sixten börjat leka ihop så smått. En favoritlek är att brottas i sängen, helst hela familjen men de tycker det är minst lika skoj att kasta sig över varandra och rulla runt. Ibland ser det ut som om någon av dem blir klämd och vi hinner tänka att nu blir det nog gråt. Men i nästa sekund bubblar de av skratt. 

 

En annan favoritlek är att dra ut dammsugarsladden så långt det går för att sen spola in den snabbt på knappen innan lillebror hinner ta den. Sixten kollar på sladden och försöker känna på den medan Ester förtjust fnittrande springer fram och tillbaka.

 

Ännu en är när Ester säger Aaaa-tjoo, som om hon nyser, och hoppar på tjooet. Då skrattar Sixten så att han knappt får luft.

 

Det känns bra att de har varandra. Att de alltid kommer att ha varandra.

Om de går i lågstadiet och det är snöbollskrig på rasten. Om de inte törs kolla på Arkiv X själva. Om de blivit för gamla för lego men ändå vågar leka tillsammans. Om det är läskigt att övernatta på läger i klubbstugan utan föräldrar. Om det är semester och de vill cykla runt campingen. Om de flyttar till Göteborg tillsammans och bara behöver vara sig själva. Om de är föräldralediga och dem kan hjälpas åt på babysimet. Om de behöver ett gapskratt.

 

Älskade bröder

Springer i dimman

Jag har lite svårt för att komma iväg och träna om kvällarna, efter att ha varit borta en hel dag så är jag inte så jättesugen på att åka hemifrån igen. Dessutom äter vi middag vid 1700 och jag har tänkt att det är svårt att träna på full mage.

Men nu har jag trots allt lyckats hitta en tid, en liten stund efter maten igår stack jag ut och sprang. Jag springer inte längre än en halvtimme just nu och sen är jag hemma igen och duschar tillsammans med barnen.

Jag tycker verkligen om att springa, dels för att det är så smidigt, jag börjar träna sekunden jag stänger dörren bakom mig. Dels för att det är så rogivande. Jag bara maler på, sätter den ena foten framför den andra, tillryggalägger meter efter meter, ett steg framför det andra, en gatlykta till, en meter till. Flåset i takt med stegen, meter efter meter.

Igår var det kompakt dimma ute och där jag springer finns det inga gatlyktor på sina ställen. Jag hann oroa mig lite över om jag skulle se något överhuvudtaget när jag kom utanför gatlyktornas sken. Men tänkte att något ser jag ju alltid om inte annat känner jag asfalten under fötterna. Dimman gjorde att varenda ljuslykta längre bort än 150 meter försvann. Det var otroligt häftigt att helt plötsligt ur ingenting se lyktorna från en bil dyka upp, det kändes nästan som en religös upplevelse att springa i det fuktiga mörkret, omsluten av ingenting.

Jag grämer mig lite över att det ska bli ljusare på kvällarna, det går så lätt att springa i mörker. På samma sätt som det känns lättare att springa i terräng än på en evigt lång grusslinga. Men jag vet också att ljuset har många fler fördelar, längre dagar, tidigare morgnar och mer energi. Och det ser jag framemot. Mer energi.

Slutar amma

Ja, jag tror det är dags nu. Största anledningen är att jag vill att nätter och läggning ska fungera bättre. Jag och Sixten har alltid sovit bra tillsammans, han har vaknat några gånger varje natt men snabbt somnat om när han fått lite mat och tröst vid mitt bröst. Och på kvällarna när han somnar har han kommit till ro på samma sätt. Mysigt. Ja det har helt enkelt varit bra för oss båda. Men nu är det inte lika lätt längre. På kvällarna ligger han vid bröstet och försöker slå rekord i hur många varv han kan snurra tills alla snurr gjort att pyjamasen sitter som ett strypgrepp runt kroppen på honom. Likadant är det på natten ibland när han ska amma amma amma hela tiden och när jag tänker att nu sover han nog och ska lägga mig till rätta så vaknar han och blir ilsk. Mitt lilla bi.

Ja så nu tänkte jag att det är dags att vänja honom av detta och hitta andra sätt att komma till ro. Problemet är bara att jag kan inte göra det, för då vill han bara amma, utan Mikael måste göra det. Tror vi. Och det är så otroligt sorgligt att ligga i vårt rum medans han är med Mikael på sitt och skriker efter mig. Usch usch. Inbillar mig att han undrar var jag är, varför jag övergett honom på dagen och nu måste överge honom på nätterna också. Usch så sorgligt. Tvivlar hela tiden på att vi gör rätt. Å andra sidan. Det hade varit så skönt om han kunde komma till ro bara av att ligga nära också.

Men jag blir så osäker på det här.. kanske ska vi låta allt rinna ut i sanden istället. Amma tills han inte är intresserad längre, för det känns ibland så hemskt att ge upp det här, VÅR grej. Min bäbis.

Köper posters

Köpte en så fin tavla till Sixtens rum. Spana in! Köpte några "Honeycomb parade" från samma konstnär, den där Ingela och en poster till. Så nu är hans rum alldeles alldeles fint.


http://www.modelmini.se/se/art/poster-50x70-cm-tiger-ingela-p-arrhenius.php

Jobbar

Jag har börjat jobba igen, Sixten blev elva månader den 12 februari och nu var det dags för Mikael att vara hemma. Han har längtat mycket de sista månaderna och nu äntligen får han vara en del av deras vardag han också. Jag blir glad när jag tänker på hur roligt han har det och hur kul Ester och Sixten tycker det är att få vara med pappa hela dagarna. Mindre glad blir jag varje morgon när jag behöver åka från dem. Speciellt förr förra veckan som var min första, då hade jag hela tiden ett tryck innanför bröstet som påminde mig om ångesten över att inte vara hos dem varje vaken minut.

Men denna veckan känns det redan bättre. Jag åker inte hemifrån förrän halv åtta så jag hinner väcka dem, gosa i sängen och till och med äta frukost ibland tillsammans innan jag åker. Och när jag kommer hem vid fem är de vakna och vi äter middag ihop. Det är kul att träffa kollegorna och att klura på annat än vardagslogistik. För är det något jag gjort det här året är det att planera planera planera. Varenda dag är ett nytt litet projekt som ska planeras, mest påtaligt blev det när vi skulle iväg någonstans och skötväskan ska packas full sen bärs barn nummer ett ut och bältas i bilen, nummer två bärs ut och bältas i bilen, barnvag nummer ett ut i bilen, barnvagn nummer två ut i bilen. skötväska, plånbok. Off-we-go! H-e jag glömde låsa. Vända bilen, hem igen. Låsa. Barn nummer två luktar bajs..

Eller när Sixten var liten och Ester också var liten och jag bytte blöja på Sixten 28 gånger varje dag och varje gång ville Ester hänga med upp på ovanvåningen till skötbordet. Bära upp barn 1, bära upp barn 2, byta blöja på barn 1, bära ner barn 1, barn 2 blev sur för att jag inte bar ner den först. Bära ner barn 2 och trösta. Barn 2 luktar bajs.. Om igen.

Livet i ett nötskal. Och det är bara att erkänna, jag tyckte det var jätteroligt att vara hemma med dem. Året gick bara så rysligt snabbt, när jag kom tillbaka till jobbet så kändes det nästan som om jag drömt alltihopa, för allting var ju sig likt där. Så jag var tvungen att leta upp min förlossningshistoria som jag skrev efter Sixten kom för att liksom påminna mig om hur mycket jag varit med om detta året. Hur mycket VI varit med om.

Nu är Sixten en stor kille som redan lärt sig gå. I veckan flyttade han in på sitt nya rum, men det är så tomt utan honom i sängen att jag bär in honom varje kväll till våra sängar. Tids nog blir de tonåringar och totalt ovilliga att ligga sked med mig. Så bäst att passa på nu.

Föder barn

Sixten kom till världen

En dag i juli, när vi var på semester i Hagby åkte vi förbi Apoteket i Ljungbyholm. På farmor och farfars toalett kissade jag på graviditetstestet vi köpt på Apoteket och möttes av den glada nyheten att vi var med barn! Vår lilla Sixten hade börjat sin resa till oss. Jag sprang 5-dagars med dig i magen och kände mig hela tiden stark och mådde bra. Någon gång där de första veckorna, vecka 6 kom jag ihåg att jag satt på 5-dagars bussen och fick koncentrera mig på att inte kräkas. Men i övrigt så fick jag lov att må väldigt bra hela tiden. Så bra att det var svårt att förstå att jag faktiskt var gravid. Jag sökte ett jobb precis i slutet av sommaren som jag sen fick och började på i början av november, det var lite svårt att berätta att jag var gravid. Men togs under omständigheterna väl emot. I november började jag jobba där och samtidigt skolades Ester in på dagis. Det var helt enkelt mycket som hände och jag är väldigt tacksam över att jag aldrig någonsin upplevde något obehag av graviditeten.

Klockan 02.37 vaknade jag med Ester tätt mot kroppen av att jag hade ont i ryggen. Molande, som mensvärk. Jag låg kvar en stund och funderade på om det var det här som var förvärkar och om jag skulle behöva ha det så i flera veckor nu, som jag hört att många kompisar haft. Bestämde mig dock för att gå upp på toaletten och ta två alvedon och försöka somna om. Jag hade lovat mig själv att göra det denna gången, när Ester kom så var jag uppe hela natten och var så himla trött. Den molande smärtan satt kvar men jag försökte ändå slumra till. Efter ett tag körde magen igång och jag fick sätta mig på toa, det var så mycket och värkte att jag tänkte det var lika bra att ställa mig i duschen för att bli ren och för att det skulle göra mindre ont. Jag tror jag duschade två gånger innan jag la mig i Esters säng för att inte störa Mikael och Ester. Varje gång det tog i fick jag ställa mig på knä och andas häftigt, gick aldrig någon profylaxkurs så jag visste egentligen inte hur jag skulle göra men tyckte det var bättre att flåsa kraftigt än att hålla andan och bara låta det göra ont. Det fungerade i alla fall bra. Vid 05 väckte jag Mikael för andra gången, som först då fattade att det nog faktiskt var på gång. Vi bestämde oss för att ringa mamma när Ester vaknade, vilket hon gjorde strax därefter.

Mormor vaknade med ett ryck och vi höll på att skrämma slag på morfar. Vi sa till henne att det inte var någon panik men att det nog var lika bra att hon kom och lämnade Ester på dagis. Mikael körde iväg och handlade snus och jag duschade och så kom mormor och vi åt frukost ihop. Det tog i mer och mer nu och mamma var snäll och masserade mig i ryggslutet och Mikael också, det var skönt. Skönast var nog att inte vara ensam om smärtan utan att de hjälpte en igenom den. 0730 kollade vi på fåret Shaun i soffan och skojade lite, jag fick resa mig upp ganska ofta nu mot soffryggen och låta någon massera mig. Var femte minut kanske. 0750 åkte mormor och Ester till dagis och jag gnällde lite på Mikael att vi nog skulle åka in snart. Men vi hade båda i tanken förra gången när vi fick åka hem och ville inte åka in för tidigt. Tillslut tog det i så mycket att jag kräktes och strax efter det så gnällde jag under någon värk att nej nu vill jag åka in. Jag var rädd för att ha allt för ont i bilen om vi väntade för länge.
 

Så vid 0900 tog vi bilen in, sätesvärmen gjorde att jag kunde slappna av lite och till och med slumra till. Så när vi var strax utanför Helsingborg undrade Mikael om vi inte skulle åka till Victor istället, för värkarna verkade ju ha avtagit igen. Precis då fick jag en värk och förklarade för honom att ”Nej, nu åker vi till förlossningen!” Nu hade jag värkar ganska tätt och det var jobbigt att ta sig ur bilen och in på sjukhuset, jag fick en värk i bilen, en värk i entrén och sen en värk i hissen. I hissen slutade jag nog titta, jag minns att jag gärna ville blunda och kisade för att kunna se barnmorskan och hälsa på henne. Vi blev visade till ett rum direkt, faktiskt samma som förra gången så det kändes tryggt. Jag klädde av mig och klädde på mig sjukhuskläderna. Barnmorskan kom in och berättade att hon hade fyra veckor kvar på sin praktik och alltså inte var färdigutbildade. Det gjorde mig lite orolig men jag höll masken och det var tur det för hon var jätteduktigt visade det sig senare. I början var jag dock lite skeptisk på att hon kunde det hon gjorde och jag väntade hela tiden på att en ”riktig” barnmorska skulle komma. Jag bad om all bedövning jag kunde få redan från början och hon bad oss avvakta lite tills jag blivit undersökt. Jag fick i alla fall lustgas, i början var det svårt att förstå sig på lustgasen. Jag tyckte det var så tungt att andas ut i den men upptäckte senare att det ju bara var inandningen man behövde bry sig om och koncentrera sig på.
 

Tillslut började det göra mer och mer ont och barnmorskan sa tillslut att det nog var dags att undersöka mig, det visade sig att jag var öppen sex centimeter och både jag och Mikael andades ut. Skönt, då hade all smärta lönat sig. Ju mer värkarna tog i desto mer kändes det som att jag höll mot. Som om hela underlivet krampade ihop. Barnmorskan förklarade att min hinnblåsa buktade ut mycket och att det var den som höll emot. Jag bad henne ta hål på den men hon sa att då kunde det gå alldeles för snabbt. När sjuksköterskan kom in och barnmorskan gick för att ringa narkosläkaren (i själva verket visste hon att narkosläkaren aldrig skulle hinna) sa jag att ”jag håller emot!” ”ja, varför gör du det?” ”jag vet inte” svarade jag. Men det var ju som sagt hinnan som var ivägen, så när barnmorskan kom tillbaka sa sköterskan att jag skulle sätta mig upp så att jag var redo när läkaren kom. Jag hörde på barnmorskan hur hon protesterade och menade på att han nog inte var på väg. Men sjuksköterskan insisterade och jag förstod att det är nog inget fel i att sitta upp, även fast jag visste att narkosläkaren inte skulle komma så kändes det bra att spela med. Mycket riktigt, jag hade inte suttit länge när en värk kom och hinnan sprack och vattnet forsade ner för sängkanten på barnmorskan och sjuksköterskans fötter.
 

Efter det kändes det lättare att trycka på och så småningom kom krystvärkarna. Jag hade krystvärkar i 7 minuter står det i journalen men själv har jag ingen tidsuppfattning. Jag minns bara att jag frågade ”är han på väg nu?” och när de svarade ja sa jag ”vad skönt, då var det ingen maginfluensa”. Jag hade fortfarande inte släppt rädslan över att det kunde vara förvärkar eller något annat som lurades. Jag pep ju som sagt efter smärtstillande hela tiden, även om jag fattat för länge sedan att det var kört. Jag ville nog mest bara höra någon övertygande säga att jag kommer klara det ändå. Men jag minns att under en krystvärk, det måste ha varit en av de första. Så kändes det som om jag hade en fotboll mellan benen som växte och växte och tillslut blev det en jordglob. Samtidigt blev allt bara mörkare och mörkare och mörkare. Det måste ha varit smärtan som omfamna mig och blev så stor att jag svimmade. Jag blundade som sagt större delen av förlossningen men mörkret som omfamnade mig var plötsligt ännu mörkare än när man blundar och så försvann ljudet sakta och allting blev tyst. Jag hann tänka att; Nu dör jag, hoppas de hinner ta ut barnet och återuppliva mig, kanske kan jag få en sådan där insulinspruta i bröstet. Och så försvann jag. Sen helt plötsligt så hör jag Mikaels röst alldeles nära. ”Andas Cecilia, andas” och så hör jag alla andra ljud komma tillbaka och så flämtar jag efter andan. Jag tror faktiskt att jag dog en liten stund. Men ingen märkte något. Istället flämtade jag fram ”berätta för mig vad som händer..” och de svarade att han var på väg nu. ”gör jag rätt?” ”ja du gör rätt, fortsätt så!”. Lyckan och modet som återkom till mig då var allt jag behövde för att krysta ut dig. Jag kom på att jag kan nog inte bara låta kroppen göra det här åt mig. Jag måste ta i själv. Och det gjorde jag också, till och med efter värken var över så fortsatte jag pressa. Tillslut måste du ha varit halvvägs ute när värken gick över och de sa åt mig att fortsätta och då tryckte jag ut dig med fri vilja. Så underbart härligt och förlösande. 10.57 en kall men strålande solig marsdag föddes du.
 

Tillslut höll de fram dig och där hängde du framför mig. Alldeles röd var du om hela kroppen, ditt huvud alldeles avlångt och ditt hår underbart guldigt. Vilken guldklimp! Skrek gjorde du också för du hade satt i halsen på vägen ut. Allting var bra med dig, du fick 30 poäng av 30 möjliga och du fattade galoppen med amning direkt. Efteråt kom barnmorskan in och berättade att hon förlöst 33 barn, du var det 34:e och hon hade precis sagt till sina kollegor att du var den absolut sötaste bäbisen hon förlöst och det tvivlade vi inte en sekund på.