Sidor

tisdag 18 februari 2014

Jobbar

Jag har börjat jobba igen, Sixten blev elva månader den 12 februari och nu var det dags för Mikael att vara hemma. Han har längtat mycket de sista månaderna och nu äntligen får han vara en del av deras vardag han också. Jag blir glad när jag tänker på hur roligt han har det och hur kul Ester och Sixten tycker det är att få vara med pappa hela dagarna. Mindre glad blir jag varje morgon när jag behöver åka från dem. Speciellt förr förra veckan som var min första, då hade jag hela tiden ett tryck innanför bröstet som påminde mig om ångesten över att inte vara hos dem varje vaken minut.

Men denna veckan känns det redan bättre. Jag åker inte hemifrån förrän halv åtta så jag hinner väcka dem, gosa i sängen och till och med äta frukost ibland tillsammans innan jag åker. Och när jag kommer hem vid fem är de vakna och vi äter middag ihop. Det är kul att träffa kollegorna och att klura på annat än vardagslogistik. För är det något jag gjort det här året är det att planera planera planera. Varenda dag är ett nytt litet projekt som ska planeras, mest påtaligt blev det när vi skulle iväg någonstans och skötväskan ska packas full sen bärs barn nummer ett ut och bältas i bilen, nummer två bärs ut och bältas i bilen, barnvag nummer ett ut i bilen, barnvagn nummer två ut i bilen. skötväska, plånbok. Off-we-go! H-e jag glömde låsa. Vända bilen, hem igen. Låsa. Barn nummer två luktar bajs..

Eller när Sixten var liten och Ester också var liten och jag bytte blöja på Sixten 28 gånger varje dag och varje gång ville Ester hänga med upp på ovanvåningen till skötbordet. Bära upp barn 1, bära upp barn 2, byta blöja på barn 1, bära ner barn 1, barn 2 blev sur för att jag inte bar ner den först. Bära ner barn 2 och trösta. Barn 2 luktar bajs.. Om igen.

Livet i ett nötskal. Och det är bara att erkänna, jag tyckte det var jätteroligt att vara hemma med dem. Året gick bara så rysligt snabbt, när jag kom tillbaka till jobbet så kändes det nästan som om jag drömt alltihopa, för allting var ju sig likt där. Så jag var tvungen att leta upp min förlossningshistoria som jag skrev efter Sixten kom för att liksom påminna mig om hur mycket jag varit med om detta året. Hur mycket VI varit med om.

Nu är Sixten en stor kille som redan lärt sig gå. I veckan flyttade han in på sitt nya rum, men det är så tomt utan honom i sängen att jag bär in honom varje kväll till våra sängar. Tids nog blir de tonåringar och totalt ovilliga att ligga sked med mig. Så bäst att passa på nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar