Sidor

torsdag 20 februari 2014

Springer i dimman

Jag har lite svårt för att komma iväg och träna om kvällarna, efter att ha varit borta en hel dag så är jag inte så jättesugen på att åka hemifrån igen. Dessutom äter vi middag vid 1700 och jag har tänkt att det är svårt att träna på full mage.

Men nu har jag trots allt lyckats hitta en tid, en liten stund efter maten igår stack jag ut och sprang. Jag springer inte längre än en halvtimme just nu och sen är jag hemma igen och duschar tillsammans med barnen.

Jag tycker verkligen om att springa, dels för att det är så smidigt, jag börjar träna sekunden jag stänger dörren bakom mig. Dels för att det är så rogivande. Jag bara maler på, sätter den ena foten framför den andra, tillryggalägger meter efter meter, ett steg framför det andra, en gatlykta till, en meter till. Flåset i takt med stegen, meter efter meter.

Igår var det kompakt dimma ute och där jag springer finns det inga gatlyktor på sina ställen. Jag hann oroa mig lite över om jag skulle se något överhuvudtaget när jag kom utanför gatlyktornas sken. Men tänkte att något ser jag ju alltid om inte annat känner jag asfalten under fötterna. Dimman gjorde att varenda ljuslykta längre bort än 150 meter försvann. Det var otroligt häftigt att helt plötsligt ur ingenting se lyktorna från en bil dyka upp, det kändes nästan som en religös upplevelse att springa i det fuktiga mörkret, omsluten av ingenting.

Jag grämer mig lite över att det ska bli ljusare på kvällarna, det går så lätt att springa i mörker. På samma sätt som det känns lättare att springa i terräng än på en evigt lång grusslinga. Men jag vet också att ljuset har många fler fördelar, längre dagar, tidigare morgnar och mer energi. Och det ser jag framemot. Mer energi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar