Mullsjö över en helg

En gång om året hämtar jag min Annika, min barndomsvän i Falkenberg och åker två timmar rakt ut i skogen till Mullsjö för att möta upp resten av kvartetten från förr.

Så nu sitter vi här i en stuga mitt i skogen och eldar i kaminen. Dricker vin och pratar. Barndom. Nu. Och drömmar.

Jag inledde med frågan;

"Undrar vem som dör först av oss?"

Kanske lite väl dyster och djup början. Men det spelar ingen roll. Vi lyckas ändå styra över till glädjen, ner i avgrunderna och upp i skrattet igen.

Det är en av de tryggaste platserna jag har. Bredvid de här tre tjejerna. Jag är så tacksam över er och de 25 år vi delat.

Inatt ska jag skeda med Annika oavsett om hon vill eller inte. Jag har redan övertalat henne att dela säng med mig.

Sen ska jag vakna och gotta mig åt att jag har en hel lördag och en halv söndag kvar att tetas och skratta med er 💜

Stumma lår

Igår testade jag något nytt.

Efter rekommendationer.

Crossfit.

Det var skoj.

Det är bara så synd att det är så långt till mycket som är roligt. Men det är kanske bara att vänja sig. Det är så gött när det är i Båstad. Då tar det max 7-8 minuter. Men att åka in till Ängelholm tar ändå sina 20 minuter. Och det tar mig emot att lägga fri tid åt att köra bil överallt. Usch.

Mina lår är hur som helst helt stumma av utfallen vi gjorde igår och det hade varit skönt att springa bort det. Men nu kommer mörkret och helt plötsligt känns 20 för sent för att springa en runda. Så jag gick en runda istället. 

I mörkret med P1 Dokumentär i lurarna. Gick och gottade mig åt att det är så lugnt och tryggt här i min bubbla när fyra polisbilar och massor av blåljus kör om mig i 110 på 70 väg.

Då var jag inte så kaxig.

Ringde hem till Mikael;

"Kan du kolla om det står något på HD.se om en yxmördare är lös på Bjäre?"

"Eh. Ok. Nej, ingen yxmördare idag heller."

"Ok. Perfekt. Men jag går runt kyrkan så du vet. Ifall jag omkommer."

"Japp. Ses sen."

"Mm...kanske."

Räven

Här är vår räv.

Den älskar körsbär.

Den älskar att bajsa på vår altan.

Den älskar att smyga förbi vårt teverumsfönster om kvällarna och se listig ut.

Den verkar även ha en fetisch för skor då den har snott två par av oss som vi hade ställt på altanen en obevakad natt.

Jag tror dock inte att den är riktigt så listig trots allt. För då hade den säkerligen varit rädd för mig.

Nu tänker kanske ni "varför ska den där räven vara rädd för lilla mig"? Jag som ställer gamla pizzarester utanför dörren och inte plockar upp alla körsbär som ramlar ner från träden.

Jo. Så här ligger det till.

Min plan är att hålla tummarna för att den är klok nog att inte bli överkörd i vinter. Och sen hoppas att den passar sig för allt vad heter skabb under våren. Efter det ska jag be en trudelutt till Gud att det inte är en tik som får valpar framåt sommaren.

Och lagom till den är som allra rödast och finast så kommer jag att ha letat upp den som har jakträtten här nedanför och be hen ladda bössan så att jag kan komplettera min rävhatt med en fin rävboa. På så vis hoppas jag både räven och jag får ett långt och lyckligt liv tillsammans.

Vem är det som är listig nu egentligen.

Min rävhatt köpte jag förresten förra gången jag var i Berlin och hälsade på två kompisar. Fotograf och konstnär är dem, vilka jobb va! Isabell var snäll nog att föreviga min rävhatt.
Titta vad fint det kan bli när hon är i farten!

Eller så kan det bara bli galet ute på klubb. Hon är grymt bra. Kolla in henne vet jag. http://www.isabellnwedin.com/

Tonfisktjejen

Kanske för att jag varit sjuk.
Kanske för att jag blivit rastlös efter att ha sprungit 3-3.5 mil i veckan den senaste tiden och nu varit iväg så mycket att jag inte kunnat göra det på två veckor.
Kanske för att det var längesen jag skrev.
Kanske för att jag vet att min farmor i alla fall läser och det gör mig glad.

Eller kanske för att man ibland bara behöver sätta ord på livet.

Nu skriver jag hur som helst en snutt till.

Idag tog jag mig upp utan ipren och alvedon och rastlösheten var för första gången denna helgen större än smärtan av förkylningen. Det kändes skönt att inte riktigt ha lov till att springa bort en timme så jag gick bort två istället.

En halvtimmes promenad och 150 höjdmeter från där jag bor finns en så vacker plats med ett lika vackert namn, Himmelstorp.

Det händer att jag springer upp dit om jag vill ha seg backträning och det är värt all världens kramp i vaderna för att en kort stund få sträcka ut armarna och möta utsikten. Ibland blåser det och då tar det i ända från Danmark, rullar över Kullahalvön och Skälderviken innan vinden träffar mig i bröstet.

Magiskt. Det finns inte en bild på jorden som kan göra den upplevelsen rättvis. Här är dock ett försök med min mobilkamera.

Två sekunder efter att jag tog den här bilden på mig själv hör jag ett

"Hej, hej!"

Jag skvatt till i skräck och skam över att jag står och tar kort på mig själv och möter söta Ica-tjejen med ett

"He. J"

Tänker att nu fick dem en snackis i kassan; "Där stod hon! Ni vet, tonfisk- och Marie-kex-tjejen och poserade mitt i kohagen. Jag säger då det."

Febertopp

 Jag har haft en intensiv vecka

Först Berlin med jobbet/vänner. 

Sen kurs i Stockholm. 

Och nu toppar jag med feber och halsfluss. 

Då är det skönt att kunna ligga i sängen och drömma sig bort.

En dröm tillägnas svunna dagar i Köpenhamn. Min bror och Maries bröllop.

Vid ett tillfälle stämde hela bröllopssällskapet upp i mäktig allsång på restaurangen. Alla andra gäster och personal tystnade och det gick rysningar i hela min kropp. "Men bara om min älskade väntar". Vilken vacker låt ni valde Patrik & Marie! Den matchade er så bra denna dag.

Workshop

Nu ska jag skriva lite om jobbet fast än jag tagit som princip att inte prata jobb här

Vi var på workshop med jobbet onsdag till torsdag. På Örenäs slott hade hela företaget samlats och vi gjorde gruppuppgifter i hur vi ska utveckla och förbättra vårt företag men också övningar och lekar på temat samarbete.

Det var så roligt. Jag skrattade så mycket och jag känner en sådan genuin kärlek till alla på vårt företag. Vi känns faktiskt som en självklar och stark familj efter det här. 

En övning var att vi i tur och ordning skulle sitta på en stol längst fram och låta alla andra ge positiv feedback till en. Jag fick hjärtklappning och höll på att börja gråta, "fy vad jobbigt" var det enda jag kunde tänka. Men jag är så glad att vi gjorde det och jag kommer aldrig glömma allt fint mina kollegor sa om mig. Jag kommer heller aldrig att glömma hur mycket vi hade att säga om varandra, hur mycket kärlek och uppskattning som vi så lätt kunde dela med oss av och visa varandra. Det gör mig stolt att jobba med kollegor med så stora hjärtan. Och jag känner mig priviligerad som har en chef och en ägare till företaget som är fantastiska på att visa uppskattning och har förmåga att få mig att känna mig så värdefull.

I september ska vi alla åka till Berlin tillsammans på studieresa och det ska bli jätteroligt. Nu får det vara nog med jobbsnack här på bloggen för ett tag.

 

Kvällspromenad

Min favoritgrej just nu. Gå en runda själv i mörkret mellan 21-22 och lyssna på Radiopsykologen eller Mordpodden. Jag känner mig så ensam och det är en så skön känsla just då och en bra avslutning på en lång dag.

Om jag känner mig rädd?

Nä. Jag känner mig bara varm och trygg under alla mina lager kläder och väldigt levande.

Fotbollskarriären

Nu kan fotbollskarriären börja. Ester har börjat på fotboll på lördagar och tycker det är roligt.
Sixten vill inget hellre än att börja han också. Jag köpte lite träningskläder till dem. Sixten fick också även om han inte spelar. Man måste vara minst 5 år. Men han är tapper. Varje lördag tar han på sig träningskläder han också. Träningsskor och sin fotboll. Sen spelar han boll på läktaren medans storasyster tränar. Och är helnöjd efteråt. Hoppa att den här entusiasmen håller i sig till sommaren 2018. Först då kan han börja. Min fina lillkille.

Betty Boop

Vår gamla Bettan aka Folkvagn Passat har fått sällskap på uppfarten av en ny skönhet, vi kallar henne Betty Boop.

Vi som så länge klarat oss med en bil, det gör vi i och för sig fortfarande, bestämde oss ändå för att istället för att köpa en ny stor kombi så behåller vi vår gamla och komplettar med en mindre bil.

Miljökämpen i mig svär. Men vardagsidioten i mig överröstar med "men den var ju redan tillverkad, skadan var redan skedd" och andra desperata argument.

Passaten fungerar fortfarande bra så den behåller vi som sagt. Den passar perfekt när vi behöver dragkrok eller ska iväg på äventyr med mycket packning.

Men den här nya passar bättre varje dag, när jag pendlar till jobbet eller när vi åker till Kalmar över helgen osv.

Automatisk och diesel och pricken på i:et; så himla rolig att köra!

Kaftan

Jo. Här var den.

Kaftanen av Rodebjer.

Jösses vad fin.

Som ett eget litet hav att simma runt i på fest.

Så. Nu ska jag bara vänta på att 3000 kr ploppar upp ur något hål och säger;

"Hej, det är vi som ska hjälpa dig klä dig i ett hav. Alternativt köpa två nya sommardäck"

"Ursäkta, jag hörde inte det där sista. Sommarschmäck vadå? Ta mig till havet och gör mig till kung i kaftan.

Tack."

Bröllop

Dagens gråtattack kom med ett brev på posten.

Min lillebror ska gifta sig med sin underbara norrlänning.

En så fin inbjudan vi fick, full av förväntan.

Nu ska jag leta efter en fin klänning och skor hela vägen fram till juni. Åh vad gött. Eller kanske en sån där cool kaftan. Har för mig jag såg en jättefin av Rodebjer. Men jag får vänta lite på sommarfärgerna. 

Vad skoj det ska bli att träffa Maries familj och deras vänner. Bland annat. Allt annat ska bli skoj också. 

Kort innebandykarriär

Breddläger i Glimåkra.
Jag är 13 år och kär i nästan alla.
På kvällen spelar vi innebandy.
Jag vet egentligen inte hur man gör.
Speciellt inte när alla sitter runt om och tittar på.
I skogen tittar ingen när man gör fel.
Plötsligt finns det en möjlighet att träffa bollen.
Jag tar sats och skjuter.
Missar bollen.
Träffar en av killarna jag är kär i över ögonbrynet.
Klockren träff med klubban.
Han spräcker ögonbrynet.
Jag svimmar.
Sånt händer aldrig i skogen.

Sammanfattning 2016

Ett litet livstecken. Ett försök till sammanfattning av året 2016. Jag ska försöka leta fram lite bilder trots att jag tar så få kort. Vi börjar från början.

Januari
...

På riktigt vem tror jag att jag är? Någon form av minnesguru? Det här blogginlägget kommer aldrig att fungera.

Hmm..

Ester började på simskola! Jag snabbspolar fram till idag ett litet ögonblick här och vill bara hälsa att hon fortfarande gillar det mycket och kan simma jättebra nu "Världens-bästa-barn-fanfar i mitt huvud". Dessutom har Sixten också börjat och trivs också.

Februari
Okej, jag hittar ett kort. Det är från när barnen är sjuka. Vabruari. Vi har byggt en koja där de sitter och tittar på film. Det var ett jätteprojekt att få ner skärmen på golvet och att få sladdarna att räcka till och samtidigt undvika att barnen utvecklade någon dammastma attack av sladd-/datadammet under tiden. Men det var det värt. Och nej vi har fortfarande inga sådana där paddar, datorn fungerar fint.

Mars
Sixten fyllde tre och vi var på Lalandia vid tillfället. Han var nöjd, vi med. Vi åkte dit med våra fina vänner med två barn i samma ålder. Sixten är fortfarande helt övertygad om att alla paket han fick var från dem. Dem har verkligen en vän för livet i honom efter det.

April
Mikael och jag firade femårig bröllopsdag. Och jag kom ihåg det! "Världens-bästa-fru-fanfar i mitt huvud". Jag överraskade honom och min bror passade barnen. Tack lillebror! Jag skrattar fortfarande åt din statuscheck när vi kom och hämta dem;

"Det har gått jättebra, vi var på lekplatsen och jag var bara av med dem en gång".

Nedan ett kort på mitt fikusträd-to-be som jag fick lov att norpa från jobbet. Vi flyttade vårt kontor och jag ville ha en souvenir från gamla adressen men mest av allt vill jag ha en massa fikon.

Maj
Vi byggde klart vår altan och vår trappa ner från köket. Tack gode gud för Mikael, det är han som står för det finstilta och det perfekta. Hade det bara varit jag hade den visserligen varit klar för ett halvår sedan och helt funktionell, men inte självklart i våg och helt säkert väldigt sned. 

Vi åkte till Göteborg en helg utan att smitta ner min bror och hans fästmö med kräksjuka, influensa, digerdöden etc. Check! Sixten och Ester fick gå på gigantisk godisbutik. Ester fick Fatal Error och kunde inte bestämma sig för något. Sixten gick på repeat "En sån vill jag ha, en sån, en sån, en sån, en sån, en sån, en sån".

 Vi badade i vår pool.

Juni
Mikael och jag gick ut och åt på restaurang. Jag hetsade "allt-måste-vara-klart-innan-semestern-hetsen" och höll på att gå av på mitten.

Det var.

Tufft.

Juli
Åh juli. Semester. Hur sammanfattar man detta?

Med lite glimtar bara.

Lars Winnerbäck konsert på min födelsedag. På morgonen kommer alla in i min säng med ljus, choklad och en sådan där 5-års dagbok. "En sån som Emils mamma har" sa Ester "så du kan skriva om Sixten.".

Jag sprang en orienteringstävling i gryningen. Tjoget. När hela familjen låg och sov i husvagnen gick jag upp och stod startklar klockan 0400. Till näst sista kontrollen fick jag solen i ögonen så att jag knappt såg någonting. Den stod så lågt och jag hann tänka, vilken konstig känsla så brukar det inte var på sommaren, men det var ju soluppgången som jag annars alltid missar. Det ögonblicket får sammanfatta den resan.

Vi bodde vid en Nationalpark - Tiveden. Vi åkte ner till sjön på kvällen för att bada. Det var långgrunt och barnen åkte på våra ryggar när vi lekte i vattnet. När vi kom upp lärde jag dem att man blir torr om fötterna om man doppar dem i sanden och sen går av sanden. Sixten följde mitt exempel och la sig naken ner i sanden och såg ut som en panerad rödspätta tills han torkade.

Sälen, vi sprang orientering igen. Vid ett tillfälle åkte Ester, jag och Mikael sittlift upp och vände. 

På vägen hem åkte vi förbi min barndomskompis Malin i Storfors, min familj, Camillas familj, Malins pappa och en annan klubbkompis till oss. Det kändes som att vi kunde göra så jämt. Och att vi kunde ses nästa dag om vi ville. Hon bjöd på älgfärshamburgare och jag blir så glad av det minnet och av att veta att Malin finns kvar där uppe i den fina stunden.

Hjo, vi bodde en natt på hotell. Insåg att vi inte var skapta för hotellmiddag på restaurang den kvällen och satte oss i parken mittemot och åt korv med mos från korvkiosken istället. Gick förbi en lekplats och hamnade på en utomhuskonsert. Ester fick feeling och dansade barfota till "I'm freee, free falling.."

Augusti
Vi, mina bröder och deras respektive blev bjudna till Mallorca av mamma och pappa. Barnen badade eller åt glass hela tiden, vi hade bra hotellrum med eget kök, havsutsikt och allt man kan önska sig. En dag gick Mikael, jag och pappa 18 km till en annan strand, drack Mojito i våra solglasögon och hade inte bråttom hem. Det bästa av allt var att ha så många man tycker om nära en hel vecka.

September
Jag hittade faktiskt inte ett enda kort. September var ingen bra månad. Känslan av otillräcklighet smög sig på redan under våren men kulminerade nu och jag behövde hjälp att ta mig ur det. En läkare ordinerade mig KBT och antidepressiva men jag tog beslutet att gå till en psykolog istället som trodde att jag behövde jobba med stresshantering istället. Det hjälpte mig en bit på vägen. Det och vetskapen att en gång i månaden får jag, som aldrig haft sömnproblem, svårt att sova och liksom som en darrning inuti mig. En krypande ångest. PMS.

Oktober
Mina tre barndomsvänner och jag möttes i en stuga utanför Mullsjö i Småland. Vi red, åt,  pratade i ett och åkte därifrån med känslan av att det trots allt fanns miljoner fler saker att säga.

November
Vi var en helg på Hooks Spa. Med min lillebror och fästmö. Jag var fortfarande inte mig själv men kunde glädjas åt att vara med personer jag tycker om. Underbart är kort.

Vi åkte också till Perstorp och invigde klubbstugans nya omklädningsrum. Det passade fint att vara en eftermiddag med så många man tycker om och känner sig trygg med.

December

I jul var jag ledig i tre veckor. Det var jätteskönt. Vi hann med att bara vara hemma, gå på bio Trolls, Esters första bia, hugga gran och bygga träkoja. Vi försökte förklara att ett trädkojebygge lämpar sig bäst för våren eller sommaren. Men tyckte sen själva att det var en skoj idé och gick ut ändå. Det blev ett vilplan med räcke runt och stege upp. Enligt Ester fattas det, bord, väggar och fönster. Vi får väl se vad vi kan få till.
Som avslutning på året åkte vi till Kalmar. Ett ögonblick från den vistelsen är när jag får sitta i Mikaels föräldrar kökssoffa, prata med svärmor, dricka te och äta hennes goda kakor. Bra avslutning på året helt enkelt.

Mer medveten?

Det brukar heta att när man får barn så blir man mer medveten om saker. Innan barn tänkte man inte på samma saker som efter. Men vad är det för saker egentligen?

Ja dels finns det ju praktiska saker. Som det här med att åka bil. När Mikael och jag var barnlösa i Göteborg och fick besök av barnfamiljer och de sa "Resan har gått jättebra hit, det var skönt." Så fatta jag aldrig vad de menade. Vadå? Bilen fungera? Ingen trafik? Men nu fattar jag. Det finns bra resor och det finns de resor som borde tagit 3 timmar men tog 6 timmar.

Men jag har upptäckt fler saker än just de där mer eller mindre självklara. Tänkte jag skulle stylta upp några.

- Mat. Jag har upptäckt att det tar mig väldigt mycket emot att truga i barnen mat. Jag föreställer mig att någon stoppar in en sked i munnen på mig när jag valt att nu får det vara nog och bara tanken gör att jag klöks. Jag förstår grejen med att "äta upp allt man har tagit till sig". Men ganska ofta är det jag som lagt upp maten och då är det ju inte barnen som valt det ens en gång. Så nej. Det här med att äta har de fått bestämma själva. Sixten har jag inte ens matat särskilt mycket alls. Kanske därför han blivit så duktig med att använda bestick.

- Fin. Jag använder sällan det ordet. Ibland gör jag ju, precis som alla andra. Men jag har axlat rollen att vara den som hittar andra ord åt mina barn. Det är ganska svårt men det går. Teckningen är färgglad. Klänningen är glittrig och ser skön ut. "Nu ska jag kamma dig så du inte behöver ha tovor som gör ont". Jag har läppstift för att det är kul att måla med färg, inte för att bli fin osv. Undermeningen är såklart att allt är fint hela tiden men jag vill inte att det ska vara själva syftet att få höra att det är fint när de ritar en teckning, bygger ett sandslott eller klär sig på morgonen. Det kan ju blir väldigt sorgligt och meningslöst att tråna efter den där bekräftelsen "fint" hela livet. Om man är fin eller inte bestämmer ju dessutom ingen annan än en själv.

- Hen. Jag säger inte ordet så ofta, jag har inte vant in det i mitt ordförråd. Men jag tänker på det ofta. T.ex fraser som: "snart kommer sopgubbarna och hämtar soporna", "imorgon ska vi träffa läkaren, så ska han skriva ut ett recept" osv. Då försöker jag undvika att i förväg bestämma kön, och bara strunta i gubbarna och säga hämtarna eller inte säga han åt läkaren utan säga läkaren helt enkelt. Jag vill inte att de ska växa upp och tro att olika roller är självklara för olika kön. Jag tänker också att jag ska undvika att anta att de gillar tjejer eller killar. De får de själva bestämma. Och om inte jag hunnit anta något redan så blir det nog lättare för dem att bestämma också.
Jag läste en så fin sak på detta tema, att det är så lite som kan hjälpa unga att hitta och acceptera sig själva som att tex fotbollstränaren säger; "så pojkar, på fredag ska vi ha lite bowling med laget och då är eventuella flick- och pojkvänner också välkomna".

- Kommentera folks yttre. Ja detta är lite på samma tema som fin. Jag pratar sällan om hur folk ser ut. Och aldrig inför mina barn. Folk ser ut. Punkt. Det finns egentligen ingen som helst anledning att fundera på varför eller hur folk ser ut. Det gör dem inte till bättre eller sämre människor, idrottare, melodifestivaltävlare eller vad det nu kan vara. Så därför sitter jag inte heller framför teven med mina barn eller över huvudtaget och funderar högt ifall verkligen "den klänningen var så passande till Marit Björgens armar", "Perrelli inte är för glittrig i för tight klänning" eller vad det nu kan vara. (Observera gärna att det inte sällan är kvinnorna man dömer). Skit i vilket kan jag tycka. Det har hänt en gång att Ester konstaterade på en tävling att "de stora människorna springer långsammare än de mindre människorna" annars pratar de aldrig om hur folk ser ut varken positivt eller negativt och det gör mig stolt.

Etapp 1

Nu är vi här. Sälen. 19 500 startande var det idag. Första etappen är avklarad. Jag gjorde en terrängcheck till ettan. Det vill säga en rätt bra bom. Men sen fick jag koll på läget och så gick det bra resten av banan. Jag är väldigt ovan vid denna terrängen. Här finns inte precis stenmurar och tydliga beståndsgränser varannan meter. Idag var det mer konsten att läsa på flacka höjdkurvor och tyda skillnaden mellan vit skog, ljusgrön skog och gult som var grejen. Men det var skoj. Imorgon springer vi på ett annat fjäll vid Högfjällshotellet. Det ska tydligen vara mycket nerför så då gäller det att inte tappa för mycket höjd så att man måste klättra uppför i onödan.

Ester och Sixten sprang knatteknat med mig, åt korv och sen har vi plockat lite blåbär och snackat med klubbkompisar. Jag fyndade ett par nya löparskor också. Det var hög tid.

Det är lite ovant att inte bo i husvagn. Med diskmaskin och varmvatten att tvätta kläder i samt toalett inte 200 meter bort utan 2m så finns det mycket mer tid över till häng. Gött!

O Ringen Sälen 2016

Okej.



Jag erkänner.



Jag är sjukt taggad.



Här kommer en trailer.

Snart mot Sälen

Sommaren  är i full gång. Vi har som sagt semester. Vad gör vi?

Till att börja med åkte vi och sprang Tjoget, det var i och för sig redan innan semestern. Pappa, Mikael, jag och barnen med husvagn. Tänk att vår lilla klubb lyckas samla ihop 20 löpare som springer denna långa budkavle. Med start på lördags eftermiddag och målgång på söndags morgon. Jag sprang första sträckan efter tre nattsträckor. Gryningssträckan. Det är en fin känsla att stå vid växlingsfållan och vänta vid 04.55 och sen springa drygt 6 km i morgondaggen och gryningssolen. Perfekt temperatur. När jag kom tillbaka till husvagnen sov fortfarande alla. Märkligt att vakna innan barnen för en gångs skull.

Ja sen började semestern. Vi har tagit det lite lugnt förra vecka, var hemma och fixa och dona och landade lite i lunken. Men i fredags fyllde jag år och blev firad med sång, en sagobok som Esters författat, en dagbok (en sån som Emils mamma har enligt Ester, hon är helt övertygad att jag behöver en för Sixtens alla "hyss") och en korg med choklad.
Vid tiotiden lämnade vi barnen hos mamma och pappa, de skulle hänga med dem i husvagnen för att springa Hallands 3-dagars. Mikael och jag blev hemma, tog tåget in till Helsingborg, mötte upp goda vänner, drack vin, åt, och tittade på Lars Winnerbäck med flera i Sofieros slottsträdgård.
På lördagen åkte vi till ett strövområde här i närheten och kurerade från den tack och lov numera sällsynta dagen efter känslan. Banan, vatten och salta jordnötter på en mosse gjorde susen. Jag sa till Mikael att "det påminner så mycket om Göteborg" men kom  på att det ju inte var stället som påminde om Göteborg utan själva grejen att bara vara han och jag. Fint.
På kvällen åkte vi in till Ängelholm och såg Tarzan.

Och på söndagen kom barnen hem. Det bästa med hela helgen.

Ja så har semestern varit hittills, plus tjejkväll, plus ett besök i lampaffären för att komplettera hemmet med mysbelysning (det var på tiden!), plus att Ester lärt sig cykla, plus att vi satt dit alla plåtar runt uteplatsen osv.

Nu väntar nästa grej.

Först två nätter nära Tivedens nationalpark. Titta så fint på bilderna!

Sen vidare mot en vecka O-ringen i Sälen. Fem etapper fjällorientering. Thoughest, Ironman och alla andra hittepålopp, släng er i väggen. Jag dör så kul.

Nu ska jag packa...

Semester

Då var det semester för mig med. Barnen och Mikael har redan haft sin första vecka av åtta. Jag påbörjar min första av fyra och sen har jag ytterliggare en när vi ska till Mallorca.

Jag tror vi inleder semestern med lite husvagn. Söndag till onsdag på Röstånga camping.

Ikväll hyr vi en film. Brooklyn om inte Mikael hittat någon cowboyfilm redan. Den verkade så fin, romantik såklart.

Allsång

Allsång är ta mig tusan en av de bästa grejerna som finns. Mest för att det påminmer mig om min farmor och farfar  tevekvällar i deras soffa när sommarvärmen svalnat bort lite.

Igår efter jobbet åkte jag till min farmor. Min fantastiska farmor som jag älskar så mycket. Hon får en att känna sig så trygg och välkommen. Hon är fördomslös och klok och rolig och ung i sinnet. Hon har bättre koll på mode än jag och hennes blomsterintresse är så inspirerande.

När vi kom dit åkte vi tillsammans vidare till min faster. Som bjöd på rabarberpaj i sitt fina hus. Huset ligger förresten ute för försäljning, jag blev så sugen på att köpa det. Lite synd att vi trivs så bra här. Här är länken. Vilket hus! Och allting är tipptopp!

http://www.hemnet.se/bostad/villa-6rum-klippan-klippans-kommun-bjersgardsvagen-20-9469096

Jag har lika mycket gott att berätta om min faster som om farmor. Hon är rolig och sprudlande. Varm och modig. Och jag tycker det är så roligt att hon delar med sig av så mycket erfarenheter och berättelser, jag är glad och tacksam att få höra.

Dem är så mycket jag vill vara och jag hoppas att jag har en liten bit av dem båda i mig.

Efter fika åkte vi hem till farmor igen. Åt lax och god sallad. Tände ljus och kollade på Allsång på Skansen. Vissa saker önskar man att man kunde göra jämt.

Kalsonger

I fredags hade Mikael och jag bokat bord i Torekov på G Swensson. Det är Båstad Bjäre restaurangvecka och vi brukar ta tillfället att komma ut och äta och testa ett nytt ställe. Denna gången blev det alltså en trevlig restaurang i Torekov. Mamma och pappa passade barnen. Vi var hemma ganska tidigt. Typ 2030. Då hade vi både hunnit äta och gå en promenad i byn. Mamma och pappa var nog lika glada för det för de skulle åka till Moseldalen på cykelresa dagen efter.

Lördagen åkte Sixten och jag till Ängelholm för att köpa kalsonger. Nu tror vi nämligen att han är redo att lägga blöjan. Sen satt vi på en bänk och åt blåbär bara han och jag. Tänk vad stor minstingen blivit.

På kvällen hade vi kompisar över på mat och lek. Skönt att ses igen, vi bestämde att vi skulle hänga med på konsert i Sofiero i sommar. Det ska bli skoj!

Söndag packade vi liten picknickorg och åkte till Djurholmen ovanför Västersjön. Ett strövområde i orörd skog, bok och lite gran. Jag tänkte på att det var mycket tystare där denna gången än när vi var där sist. Det blir så när träden kläs med alla löv. Som ett tyst jättelikt rum.

Det var en bra helg. Men jag börjar känna att jag är redo för lite längre ledighet. Semester. Går lite på ångorna just nu. Ester har också det lite kämpigt på dagis. Så eventuellt får hon vara hos mamma lite nästa vecka. Hon har semester redan. Eller semester och semester. Hon har slutat jobba. Som i en evighet av ledighet framför sig. Eller? Kanske blir hon sugen på att jobba mer någon gång. Men just nu verkar det vara fri tid för all tid. Gud så skönt. Det hoppas jag också att jag gör redan vid 58. Pensionen from 58 och 50% from med 52 år typ, är stolt över att mina föräldrar vet var prio bör ligga. Och glad över att de har möjlighet att göra verklighet av sina prioriteringar.

Femårsdag

I fredags var det fem år sedan jag gick och la mig med varma mackor och en färdigbakad Ester i magen. Precis när jag skulle somna sa det plupp i kroppen och vattnet gick.

 

Inte den bästa uppladdningen för en lång förlossning. Men det gick bra. Jag krystade och barnmorskorna drog med samma försiktighet som man försöker dra ut ett kylskåp genom ett sorkhål. Men andra ord, hårt och hänsynslöst.

 

Ut kom hon.

 

Hon ammade fint och var allt jag någonsin drömt om. Jag blev rädd för flugor och började oroa mig för hur lilla jag skulle klara av moderskapet, lära henne göra kullerbyttor, cykla och allt annat livsviktigt som hormonerna får en att ligga sömnlös över.

 

Hon var det dittills bästa som någonsin hänt mig. Oss. Såklart. Och i lördags fyllde hon fem. Fem år. Önskade sig slajm och bamsetidning. Färgpennor och sminkdocka. Hade skattjakt med fem kompisar och hoppade studsmatta med sina morbröder.

 

Idag är det morsdag. Precis som det var dagen efter hon föddes. Jag tycker det  passar så bra.

 

Hon gör mig stolt och lycklig.

Helg i Hagby

I helgen har vi varit i Hagby hos Mikaels familj. Samma helg som
sommaren kom. Så känns det. Det var roligt och skönt för själen. Nu har
vi kommit hem till ett rörigt hus. Men det gör inget att allt är upp och
ner och hela garderoben står nerpackad i hallen och kylskåpet är tomt
och dammet och tusen leksaker har årsfest på golvet. För idag ska vi
bara vara ute och nynna på den här låten.

Oflyt i affären

Har hittat nya vårskor (Rieker). Blir så glad när jag inte behöver vela fram och tillbaka utan hittar några direkt. Tyckte dem var så fina, matchar alla färger och glittrar fint i vårsolen.

Värre gick det med byxorna (Hope). Provar ett par beiga i strl 36 och kan nästan dra av dem. Mycket konstigt, jag brukar vara en 38. Det var en stor modell, men ändå! Jag provar 34 och den sitter lagom hängigt. I sista stund bestämmer jag mig för en annan färg. Kommer hem och upptäcker att det är normala storlekar i den färgen och alldeles för litet. Aaaargh. Jättekonstigt att det skiljer sig mellan färgerna. In igen till stan i sista minuten och vill byta till 36 men de hade inte dem i den färgen så jag tänker, skönt då slipper jag vela, då blir det beige istället. Storlek 36 tack. Kommer hem. Alldeles för stora... jag tro jag dör! Avskyr detta.

Så nu måste jag förstöra min lördag med att åka till stan och byta byxorna igen. Men sen. Sen kan jag bli vårfin.

Bra bröllopsdag

Det blev en bra dag. Mikael blev överraskad, kan inte fatta att jag lyckades med en överraskning. Att hålla den hemlig. Sjukt nöjd.

Så spännande den här utställningen om Vivian Maier var, se den om ni har möjligt eller filmen om henne,  Finding Vivian Maier.

Nu återstår bara en ostbricka som vi köpte i Helsingborg. Sen får det bli sängen och imrgon trallbygge.

Tack Victor för att du tog hand om barnen. De hade det toppen! Du är bäst.

Dagen till ära har jag kommit ihåg att ta några kort. Bjussar på dem. Kortet på mig och Mikael är dock inte från idag. Jag kan ju inte komma ihåg allt.

5 årig bröllopsdag

Imorgon firar Mikael och jag 5-årig bröllopsdag. Jag har köpt en present, fast än vi inte brukar köpa presenter. En Liverpool FC tavla, typ, inte en lagflagga precis utan en annan variant.
Imorgon tar vi tåget till Helsingborg, går en promenad, kolla på Dunkers fotoutställning av Vivian Meier, äta lunch i norra hamnen... Barnen ska vara hos min bror som bor i Helsingborg. Det ska bli skoj. Känns konstigt att inte ha barnen med på hela utflykten men de får lika skoj hos bror.

I maj har vi planerat en Göteborgshelg. Hela familjen. Förutom imorgon ser jag fram mot det. Ibland undrar jag om vi någon gång kommer hamna där igen. Bo där. På ett sätt så är det så självklart för mig att vi ska bo här jämt. Varje gång jag kommer hem eller går en runda så slås jag av hur mycket jag trivs här. Det har nog blivit en av de sakerna jag är mest nöjd med, min plats på jorden.

Igår var jag i Malmö på kurs. Jag tittade på alla människor som var på väg någonstans. Tänkte. Undrar om de vet vad de missar. Undrar om de vetat. Om de fortfarande varit kvar här. Malmö är ju också bra. Om jag vetat allt jag missat där hade jag kanske inte varit kvar här. Kanske tur att man inte vet.

Å andra sidan. Livet är långt. Vi skulle ju kunna bo i Göteborg om 15 år. Eller hoppa på en FN-tjänst och bygga sjukhus i Kenya. Eller vara kvar här. Känner att det passar sig att säga. Den som lever får se.

Jag kanske har börjat tänka så här efter att min vän berättat att hon ska flytta härifrån. Hon kommer fattas mig så mycket. Jag känner mig ensam bara att tänka på det. Fast än jag inte är ensam så lämnar hon liksom ett ensamt hål i mig. Men vi kan ju fortsätta ses. Såklart. Så långt är det inte. Men det är längre än nu och jag måste bara få vara ledsen över det. Glad för hennes skull dock. Alltid.

Bikini

Det här är nog mitt andra inlägg om bikini på bloggen. Det förra var för 2 år sedan. Det vill säga sist jag köpte badkläder. Jag minns att jag så gärna ville ha en balconette bh, med mycket tyg. Men fick då höra att det bara fanns i stora modeller där det behövdes bra stöd. Dem fattar ingenting tänkte jag då. Men nu!! Det kryllar av dem, äntligen.

Och så gillar jag dessa höga trosor. Tack Kim Kardashian och alla höga tights bruttor för detta. Sommaren kommer att bli en fröjd.