Inhalerar

I snart en vecka har Sixten varit förkyld och gått runt och väst och bäftat här hemma. Jag har sagt till Mikael emellanåt "tror du han kan andas ordentligt?". Men har liksom inte tänkt att svaret på den frågan faktiskt skulle vara "Nej". Förrän igår kväll när jag skulle lägga honom.

Jag hade precis sprungit en runda, duschade snabbt och la mig vid Sixten fortfarande med andan i halsen. Och så kände jag av lite ansträngningsastma, när man liksom inte verkar kunna ta ett tillräckligt djupt andetag hur mycket man än försöker.
Och när jag låg där och väste luft så trillar poletten äntligen ner. Min gud, vi låter likadant, HAN FÅR INTE LUFT! Förkylningsastma. Det fanns det väl något som hette?

Så i förmiddags var Mikael till vårdcentralen och fick en remiss till akuten i Helsingborg. Han hämtar upp Ester på dagis och mig på jobbet och så åker vi in. Fyra timmar senare var vi på väg hem igen med astmamedicin och inhalator. Då hade Sixten både fått adrenalin och luftrörsvidgande och slemhinneförminskande och allt vad det hette. Jag tycker faktiskt inte han låter bättre. Men de kollade så att syrenivåerna i blodet var okej igen och konstaterade att pulsen var på väg ner och sänkan var normal. Så vi får ge det några dagar och hoppas att det ger med sig snart.

Sixten och Ester verkade tycka att det var ett rätt kul ställe, med rutschkana, glass och en massa spännande barn att iaktta. Och förutom att Sixten hela tiden gick runt och pep som en liten ångmaskin så var han pigg. Han tyckte mest det var spännande att bli klämd och känd och kollad på. Inhalatorn var dock ingen höjdare alls. Han skrek och skrek och om jag ska se något positivt med det så var det att han drog in djupa andetag mellan skriken. Pluttunge.