Imorgon firar Mikael och jag 5-årig bröllopsdag. Jag har köpt en present, fast än vi inte brukar köpa presenter. En Liverpool FC tavla, typ, inte en lagflagga precis utan en annan variant.
Imorgon tar vi tåget till Helsingborg, går en promenad, kolla på Dunkers fotoutställning av Vivian Meier, äta lunch i norra hamnen... Barnen ska vara hos min bror som bor i Helsingborg. Det ska bli skoj. Känns konstigt att inte ha barnen med på hela utflykten men de får lika skoj hos bror.
I maj har vi planerat en Göteborgshelg. Hela familjen. Förutom imorgon ser jag fram mot det. Ibland undrar jag om vi någon gång kommer hamna där igen. Bo där. På ett sätt så är det så självklart för mig att vi ska bo här jämt. Varje gång jag kommer hem eller går en runda så slås jag av hur mycket jag trivs här. Det har nog blivit en av de sakerna jag är mest nöjd med, min plats på jorden.
Igår var jag i Malmö på kurs. Jag tittade på alla människor som var på väg någonstans. Tänkte. Undrar om de vet vad de missar. Undrar om de vetat. Om de fortfarande varit kvar här. Malmö är ju också bra. Om jag vetat allt jag missat där hade jag kanske inte varit kvar här. Kanske tur att man inte vet.
Å andra sidan. Livet är långt. Vi skulle ju kunna bo i Göteborg om 15 år. Eller hoppa på en FN-tjänst och bygga sjukhus i Kenya. Eller vara kvar här. Känner att det passar sig att säga. Den som lever får se.
Jag kanske har börjat tänka så här efter att min vän berättat att hon ska flytta härifrån. Hon kommer fattas mig så mycket. Jag känner mig ensam bara att tänka på det. Fast än jag inte är ensam så lämnar hon liksom ett ensamt hål i mig. Men vi kan ju fortsätta ses. Såklart. Så långt är det inte. Men det är längre än nu och jag måste bara få vara ledsen över det. Glad för hennes skull dock. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar