Mullsjö över en helg

En gång om året hämtar jag min Annika, min barndomsvän i Falkenberg och åker två timmar rakt ut i skogen till Mullsjö för att möta upp resten av kvartetten från förr.

Så nu sitter vi här i en stuga mitt i skogen och eldar i kaminen. Dricker vin och pratar. Barndom. Nu. Och drömmar.

Jag inledde med frågan;

"Undrar vem som dör först av oss?"

Kanske lite väl dyster och djup början. Men det spelar ingen roll. Vi lyckas ändå styra över till glädjen, ner i avgrunderna och upp i skrattet igen.

Det är en av de tryggaste platserna jag har. Bredvid de här tre tjejerna. Jag är så tacksam över er och de 25 år vi delat.

Inatt ska jag skeda med Annika oavsett om hon vill eller inte. Jag har redan övertalat henne att dela säng med mig.

Sen ska jag vakna och gotta mig åt att jag har en hel lördag och en halv söndag kvar att tetas och skratta med er 💜

Stumma lår

Igår testade jag något nytt.

Efter rekommendationer.

Crossfit.

Det var skoj.

Det är bara så synd att det är så långt till mycket som är roligt. Men det är kanske bara att vänja sig. Det är så gött när det är i Båstad. Då tar det max 7-8 minuter. Men att åka in till Ängelholm tar ändå sina 20 minuter. Och det tar mig emot att lägga fri tid åt att köra bil överallt. Usch.

Mina lår är hur som helst helt stumma av utfallen vi gjorde igår och det hade varit skönt att springa bort det. Men nu kommer mörkret och helt plötsligt känns 20 för sent för att springa en runda. Så jag gick en runda istället. 

I mörkret med P1 Dokumentär i lurarna. Gick och gottade mig åt att det är så lugnt och tryggt här i min bubbla när fyra polisbilar och massor av blåljus kör om mig i 110 på 70 väg.

Då var jag inte så kaxig.

Ringde hem till Mikael;

"Kan du kolla om det står något på HD.se om en yxmördare är lös på Bjäre?"

"Eh. Ok. Nej, ingen yxmördare idag heller."

"Ok. Perfekt. Men jag går runt kyrkan så du vet. Ifall jag omkommer."

"Japp. Ses sen."

"Mm...kanske."

Räven

Här är vår räv.

Den älskar körsbär.

Den älskar att bajsa på vår altan.

Den älskar att smyga förbi vårt teverumsfönster om kvällarna och se listig ut.

Den verkar även ha en fetisch för skor då den har snott två par av oss som vi hade ställt på altanen en obevakad natt.

Jag tror dock inte att den är riktigt så listig trots allt. För då hade den säkerligen varit rädd för mig.

Nu tänker kanske ni "varför ska den där räven vara rädd för lilla mig"? Jag som ställer gamla pizzarester utanför dörren och inte plockar upp alla körsbär som ramlar ner från träden.

Jo. Så här ligger det till.

Min plan är att hålla tummarna för att den är klok nog att inte bli överkörd i vinter. Och sen hoppas att den passar sig för allt vad heter skabb under våren. Efter det ska jag be en trudelutt till Gud att det inte är en tik som får valpar framåt sommaren.

Och lagom till den är som allra rödast och finast så kommer jag att ha letat upp den som har jakträtten här nedanför och be hen ladda bössan så att jag kan komplettera min rävhatt med en fin rävboa. På så vis hoppas jag både räven och jag får ett långt och lyckligt liv tillsammans.

Vem är det som är listig nu egentligen.

Min rävhatt köpte jag förresten förra gången jag var i Berlin och hälsade på två kompisar. Fotograf och konstnär är dem, vilka jobb va! Isabell var snäll nog att föreviga min rävhatt.
Titta vad fint det kan bli när hon är i farten!

Eller så kan det bara bli galet ute på klubb. Hon är grymt bra. Kolla in henne vet jag. http://www.isabellnwedin.com/

Tonfisktjejen

Kanske för att jag varit sjuk.
Kanske för att jag blivit rastlös efter att ha sprungit 3-3.5 mil i veckan den senaste tiden och nu varit iväg så mycket att jag inte kunnat göra det på två veckor.
Kanske för att det var längesen jag skrev.
Kanske för att jag vet att min farmor i alla fall läser och det gör mig glad.

Eller kanske för att man ibland bara behöver sätta ord på livet.

Nu skriver jag hur som helst en snutt till.

Idag tog jag mig upp utan ipren och alvedon och rastlösheten var för första gången denna helgen större än smärtan av förkylningen. Det kändes skönt att inte riktigt ha lov till att springa bort en timme så jag gick bort två istället.

En halvtimmes promenad och 150 höjdmeter från där jag bor finns en så vacker plats med ett lika vackert namn, Himmelstorp.

Det händer att jag springer upp dit om jag vill ha seg backträning och det är värt all världens kramp i vaderna för att en kort stund få sträcka ut armarna och möta utsikten. Ibland blåser det och då tar det i ända från Danmark, rullar över Kullahalvön och Skälderviken innan vinden träffar mig i bröstet.

Magiskt. Det finns inte en bild på jorden som kan göra den upplevelsen rättvis. Här är dock ett försök med min mobilkamera.

Två sekunder efter att jag tog den här bilden på mig själv hör jag ett

"Hej, hej!"

Jag skvatt till i skräck och skam över att jag står och tar kort på mig själv och möter söta Ica-tjejen med ett

"He. J"

Tänker att nu fick dem en snackis i kassan; "Där stod hon! Ni vet, tonfisk- och Marie-kex-tjejen och poserade mitt i kohagen. Jag säger då det."

Febertopp

 Jag har haft en intensiv vecka

Först Berlin med jobbet/vänner. 

Sen kurs i Stockholm. 

Och nu toppar jag med feber och halsfluss. 

Då är det skönt att kunna ligga i sängen och drömma sig bort.

En dröm tillägnas svunna dagar i Köpenhamn. Min bror och Maries bröllop.

Vid ett tillfälle stämde hela bröllopssällskapet upp i mäktig allsång på restaurangen. Alla andra gäster och personal tystnade och det gick rysningar i hela min kropp. "Men bara om min älskade väntar". Vilken vacker låt ni valde Patrik & Marie! Den matchade er så bra denna dag.