Sidor

torsdag 26 februari 2015

Gå och lägg dig pappa Åberg

Idag har varit en dag likt många andra men med ett extra roligt avslut. Var på afterwork i ostbutiken med några bygg- och arkitektjejer som jag är så glad att jag haft möjlighet att lära känna. Känner mig högst priviligerad att få höra av deras erfarenheter och planer och få dela med mig av mina egna små funderingar.

Jag skulle så gärna vilja starta ett nätverk här i Förslöv också. En bokcirkel. Men kommer liksom inte till skott.

Läste den här artikeln idag som gjorde mig så rörd.

http://www.hd.se/kultur/2015/02/25/godnatt-pappa-aberg/

Vad fint och vad skönt att läsa något om nattningen som inte handlar om den eviga kampen att få barnen att somna själva. Vi har gett upp på det. Eller inte gett upp egentligen. Vi har nog aldrig riktigt velat det egentligen och slutat sträva efter det för länge länge sedan om vi ens någonsin har gjort ett helhjärtat försök. Jag sover/somnar gärna med dem, faktiskt så kan jag redan nu våndas över att de så småningom kommer att vilja sova ensamma, växa upp och allt det där. Huh. Vems andetag ska jag då lyssna på mitt i natten.

Ja förutom Mikaels då såklart.

En liten bit av den omnämnda dikten.

Så gå och lägg dig, pappa Åberg
jag vet att du är trött
så slipper du somna på golvet
och i stället få vila
intill det finaste du har.

Dela säng och cykler,
pappa Åberg,
med Alfons snusande intill
lägg armen om hans lugna kropp
känn hans fotsulor mot ditt lår
låt sömnen komma som en vän
och andas lugnt
i takt.

Godnatt

tisdag 17 februari 2015

Vi har lagt ner

Min kampsportsträning har legat på is ända sedan jag glad i hågen studsade till träningen, ryckte i dörren bara för att upptäcka att det var låst. Smsade tränaren och undrade om tiden var ändrad.

Nej. Svarade han. Vi har lagt ner.

...

Så var det med det. Jag blev faktiskt  ledsen. Tom. Det var så roligt att vara tillbaka på mattan. Och jag hann lära känna många roliga träningskompisar. MMA visade sig vara roligt inte bara på grund av boxningen utan också brottningen. Ja herregud finns det någon som inte tycker det är kul att brottas. Innerst inne.

Jag kan prata mig trött om varför det är så roligt. Men i kort är det träning utan att man tänker på det. Kämpa, spänna varenda muskel i hela kroppen, bli trött så att man blir yr men alltid avsluta med ett leende. Eller ett "nu kör vi igen och denna gången vinner jag". Efter varje träning ha en t-shirt så svettig att man kan vrida ur svetten ur den. Hur ofta händer det på gymmet, i ärlighetens namn?

Och så gillar jag att det gör lite ont också. Det kan göra ont att springa också. Men väldigt sällan tar min motivation mig dit.

Hur eller hur. Efter några veckors sörjande var det dags att göra något. Så ikväll blev det gamla vanliga löprundan. 3 minuter långsammare än sist. Inte särskilt skoj. Men ändå helt okej. Jag har börjat se fram mot ljusa vårkvällar och att orka milen runt förslöv igen eller långa rundan i skogen. Och snart är det dags för orienterings vårtävlingar. Ja det kanske kan bli kul igen. Men jag funderar på att införskaffa ett gymkort...

...funderar.

fredag 13 februari 2015

Maginfluensa vs förlossning

Två maginfluenser på två veckor.

Känns som att vi tillslut fick sota för att vi slapp kräksjuka förra året och lyckats hålla oss friska allihopa länge länge.

Sist jag hade maginfluensa var jag gravid i vecka 36 med Sixten. Det var faktiskt värre än den stundande förlossningen.

Om man räknar bort den där stunden när han precis var på väg ut, utan bedövning, och min syn försvann. Allting blev mörkare än vanligt mörker och i nästa ögonblick försvann alla ljud samtidigt som fotbollen mellan benen växte och blev till hela jordklotet. Jag hann tänka. "Okej. Nu dör jag. Hoppas de får ut honom och fattar att jag är död och att de borde sätta en adrenalinspruta i hjärtat på mig". Och jag trodde jag dog på riktigt och var sådär kylig och tänkte. Synd. Jag tänker faktiskt ganska ofta på det. Och hoppas att det är så det känns sen också. "Ja det var synd det här, men vad roligt det var medan det varade". Det tröstar mig ibland.
I nästa stund hör jag Mikael "Andas Cecilia, andas!". Ingen märkte att jag dog.

Nu i efterhand tror jag att det var min kropp som reagerade på den värsta stunden av smärta genom att stänga av alla intryck. Tack för det. Och jag kan förstå den, smärtan var så stor att den liksom blev större än en känsla. Det blev det där jordklotet som bara växte och växte och tillslut inte gick att hantera.

Fantastisk. Skulle kunna göra det igen och igen och igen. Hellre två förlossningar på två veckor än två maginfluenser. Lätt.