Besöker idyllen

Tillbaka efter en lång helg igen.

Redan på onsdagen åkte vi till Kalmar för att besöka Mikaels, och min faktiskt, familj. Närmare bestämt Södra Hagby, en liten by söder om Kalmar där tiden verkar stå still varje gång vi kommer dit. I positiv bemärkelse. För varje gång vi åker dit så har vi tagit semester, ser fram mot ledighet, är glada och förväntansfulla och redo att bli utvilade och få ro. Så det här lilla samhället och den här sidan av Sverige får så oförskämt mycket positiva tankar av mig. Det är ett litet miniparadis där det jämt är helg, semester, bra väder, finns mycket med energi att hitta på roliga saker och mycket med tid att umgås, gå långpromenader och äta gott.

Och alla hus är så vackra, stora, tvåplansvillor i trä med småländsk snickarglädje i varje hörn. Alla människor är så lyckliga och ja.. det finns ingen hejd. En bit av mig vill flytta dit! Men jag anar att det blir vardag där också någon gång.

Sixten och Ester tycker det är toppen att vara hos farmor och farfar. Tänk själva, ett litet hus, sova borta över i ett litet rum med mamma och pappa. Upp klockan 5.30 och vänta på att farmor och farfar ska vakna. Sen en hel dag framför sig med massor av uppmärksamhet och tid från fyra vuxna. Har dem tur kommer idolerna på besök - kusinerna, fastrar och farbror! Och så får föräldrarna massor med avlastning och har ingen press på att sköta tvätt, damma, städa, klippa gräs träna äta sova dö. Dvs inget bråk!

Toppen!

Jag önskar hopplöst mycket att jag skulle kunna umgås med familjen där mer. Hann visserligen träffa båda mina svägerskor och deras barn, men önskar vi hade haft mer tid tillsammans. Speciellt sorgligt var det att jag bara träffade min ena svägerska en liten stund. Hon har alldeles nyss gått igenom en verkligen tuff period med diagnosen hudcancer. Och..

Och jag blir tårögd bara jag tänker på det. Och mållös. Man kan ju tro att jag skulle sitta på någon form av facit efter att jag, vi, gått igenom mammas bröstcancer. Men det finns inget sånt. Jag vet liksom inte vad jag ska säga eller göra och jag vet inte hur jag ska bete mig. Det slutar bara med att jag sitter här efteråt med gråten i halsen och hoppas att hon mår bra, att hon inte har ångest och att jag kunde göra något för att lindra deras sorg.

De har ett sånt fint hus, med hund och katt och tre härliga barn som alla blivit så stora och självständiga redan. Dem tränar och äter beundransvärt bra. Dem är trevliga och roliga och snygga och snälla. Och. Cancer. Borde inte drabba dem, borde inte drabba någon. Jag blir så arg och rädd över denna hemska sjukdom som våldtar vem som helst, hur som helst.

Med hopp och tro över att allt bara blir bättre.