Sidor

tisdag 11 februari 2014

Föder barn


Sixten kom till världen

En dag i juli, när vi var på semester i Hagby åkte vi förbi Apoteket i Ljungbyholm. På farmor och farfars toalett kissade jag på graviditetstestet vi köpt på Apoteket och möttes av den glada nyheten att vi var med barn! Vår lilla Sixten hade börjat sin resa till oss. Jag sprang 5-dagars med dig i magen och kände mig hela tiden stark och mådde bra. Någon gång där de första veckorna, vecka 6 kom jag ihåg att jag satt på 5-dagars bussen och fick koncentrera mig på att inte kräkas. Men i övrigt så fick jag lov att må väldigt bra hela tiden. Så bra att det var svårt att förstå att jag faktiskt var gravid. Jag sökte ett jobb precis i slutet av sommaren som jag sen fick och började på i början av november, det var lite svårt att berätta att jag var gravid. Men togs under omständigheterna väl emot. I november började jag jobba där och samtidigt skolades Ester in på dagis. Det var helt enkelt mycket som hände och jag är väldigt tacksam över att jag aldrig någonsin upplevde något obehag av graviditeten.

Klockan 02.37 vaknade jag med Ester tätt mot kroppen av att jag hade ont i ryggen. Molande, som mensvärk. Jag låg kvar en stund och funderade på om det var det här som var förvärkar och om jag skulle behöva ha det så i flera veckor nu, som jag hört att många kompisar haft. Bestämde mig dock för att gå upp på toaletten och ta två alvedon och försöka somna om. Jag hade lovat mig själv att göra det denna gången, när Ester kom så var jag uppe hela natten och var så himla trött. Den molande smärtan satt kvar men jag försökte ändå slumra till. Efter ett tag körde magen igång och jag fick sätta mig på toa, det var så mycket och värkte att jag tänkte det var lika bra att ställa mig i duschen för att bli ren och för att det skulle göra mindre ont. Jag tror jag duschade två gånger innan jag la mig i Esters säng för att inte störa Mikael och Ester. Varje gång det tog i fick jag ställa mig på knä och andas häftigt, gick aldrig någon profylaxkurs så jag visste egentligen inte hur jag skulle göra men tyckte det var bättre att flåsa kraftigt än att hålla andan och bara låta det göra ont. Det fungerade i alla fall bra. Vid 05 väckte jag Mikael för andra gången, som först då fattade att det nog faktiskt var på gång. Vi bestämde oss för att ringa mamma när Ester vaknade, vilket hon gjorde strax därefter.

Mormor vaknade med ett ryck och vi höll på att skrämma slag på morfar. Vi sa till henne att det inte var någon panik men att det nog var lika bra att hon kom och lämnade Ester på dagis. Mikael körde iväg och handlade snus och jag duschade och så kom mormor och vi åt frukost ihop. Det tog i mer och mer nu och mamma var snäll och masserade mig i ryggslutet och Mikael också, det var skönt. Skönast var nog att inte vara ensam om smärtan utan att de hjälpte en igenom den. 0730 kollade vi på fåret Shaun i soffan och skojade lite, jag fick resa mig upp ganska ofta nu mot soffryggen och låta någon massera mig. Var femte minut kanske. 0750 åkte mormor och Ester till dagis och jag gnällde lite på Mikael att vi nog skulle åka in snart. Men vi hade båda i tanken förra gången när vi fick åka hem och ville inte åka in för tidigt. Tillslut tog det i så mycket att jag kräktes och strax efter det så gnällde jag under någon värk att nej nu vill jag åka in. Jag var rädd för att ha allt för ont i bilen om vi väntade för länge.
 
Så vid 0900 tog vi bilen in, sätesvärmen gjorde att jag kunde slappna av lite och till och med slumra till. Så när vi var strax utanför Helsingborg undrade Mikael om vi inte skulle åka till Victor istället, för värkarna verkade ju ha avtagit igen. Precis då fick jag en värk och förklarade för honom att ”Nej, nu åker vi till förlossningen!” Nu hade jag värkar ganska tätt och det var jobbigt att ta sig ur bilen och in på sjukhuset, jag fick en värk i bilen, en värk i entrén och sen en värk i hissen. I hissen slutade jag nog titta, jag minns att jag gärna ville blunda och kisade för att kunna se barnmorskan och hälsa på henne. Vi blev visade till ett rum direkt, faktiskt samma som förra gången så det kändes tryggt. Jag klädde av mig och klädde på mig sjukhuskläderna. Barnmorskan kom in och berättade att hon hade fyra veckor kvar på sin praktik och alltså inte var färdigutbildade. Det gjorde mig lite orolig men jag höll masken och det var tur det för hon var jätteduktigt visade det sig senare. I början var jag dock lite skeptisk på att hon kunde det hon gjorde och jag väntade hela tiden på att en ”riktig” barnmorska skulle komma. Jag bad om all bedövning jag kunde få redan från början och hon bad oss avvakta lite tills jag blivit undersökt. Jag fick i alla fall lustgas, i början var det svårt att förstå sig på lustgasen. Jag tyckte det var så tungt att andas ut i den men upptäckte senare att det ju bara var inandningen man behövde bry sig om och koncentrera sig på.
 
Tillslut började det göra mer och mer ont och barnmorskan sa tillslut att det nog var dags att undersöka mig, det visade sig att jag var öppen sex centimeter och både jag och Mikael andades ut. Skönt, då hade all smärta lönat sig. Ju mer värkarna tog i desto mer kändes det som att jag höll mot. Som om hela underlivet krampade ihop. Barnmorskan förklarade att min hinnblåsa buktade ut mycket och att det var den som höll emot. Jag bad henne ta hål på den men hon sa att då kunde det gå alldeles för snabbt. När sjuksköterskan kom in och barnmorskan gick för att ringa narkosläkaren (i själva verket visste hon att narkosläkaren aldrig skulle hinna) sa jag att ”jag håller emot!” ”ja, varför gör du det?” ”jag vet inte” svarade jag. Men det var ju som sagt hinnan som var ivägen, så när barnmorskan kom tillbaka sa sköterskan att jag skulle sätta mig upp så att jag var redo när läkaren kom. Jag hörde på barnmorskan hur hon protesterade och menade på att han nog inte var på väg. Men sjuksköterskan insisterade och jag förstod att det är nog inget fel i att sitta upp, även fast jag visste att narkosläkaren inte skulle komma så kändes det bra att spela med. Mycket riktigt, jag hade inte suttit länge när en värk kom och hinnan sprack och vattnet forsade ner för sängkanten på barnmorskan och sjuksköterskans fötter.
 
Efter det kändes det lättare att trycka på och så småningom kom krystvärkarna. Jag hade krystvärkar i 7 minuter står det i journalen men själv har jag ingen tidsuppfattning. Jag minns bara att jag frågade ”är han på väg nu?” och när de svarade ja sa jag ”vad skönt, då var det ingen maginfluensa”. Jag hade fortfarande inte släppt rädslan över att det kunde vara förvärkar eller något annat som lurades. Jag pep ju som sagt efter smärtstillande hela tiden, även om jag fattat för länge sedan att det var kört. Jag ville nog mest bara höra någon övertygande säga att jag kommer klara det ändå. Men jag minns att under en krystvärk, det måste ha varit en av de första. Så kändes det som om jag hade en fotboll mellan benen som växte och växte och tillslut blev det en jordglob. Samtidigt blev allt bara mörkare och mörkare och mörkare. Det måste ha varit smärtan som omfamna mig och blev så stor att jag svimmade. Jag blundade som sagt större delen av förlossningen men mörkret som omfamnade mig var plötsligt ännu mörkare än när man blundar och så försvann ljudet sakta och allting blev tyst. Jag hann tänka att; Nu dör jag, hoppas de hinner ta ut barnet och återuppliva mig, kanske kan jag få en sådan där insulinspruta i bröstet. Och så försvann jag. Sen helt plötsligt så hör jag Mikaels röst alldeles nära. ”Andas Cecilia, andas” och så hör jag alla andra ljud komma tillbaka och så flämtar jag efter andan. Jag tror faktiskt att jag dog en liten stund. Men ingen märkte något. Istället flämtade jag fram ”berätta för mig vad som händer..” och de svarade att han var på väg nu. ”gör jag rätt?” ”ja du gör rätt, fortsätt så!”. Lyckan och modet som återkom till mig då var allt jag behövde för att krysta ut dig. Jag kom på att jag kan nog inte bara låta kroppen göra det här åt mig. Jag måste ta i själv. Och det gjorde jag också, till och med efter värken var över så fortsatte jag pressa. Tillslut måste du ha varit halvvägs ute när värken gick över och de sa åt mig att fortsätta och då tryckte jag ut dig med fri vilja. Så underbart härligt och förlösande. 10.57 en kall men strålande solig marsdag föddes du.
 
Tillslut höll de fram dig och där hängde du framför mig. Alldeles röd var du om hela kroppen, ditt huvud alldeles avlångt och ditt hår underbart guldigt. Vilken guldklimp! Skrek gjorde du också för du hade satt i halsen på vägen ut. Allting var bra med dig, du fick 30 poäng av 30 möjliga och du fattade galoppen med amning direkt. Efteråt kom barnmorskan in och berättade att hon förlöst 33 barn, du var det 34:e och hon hade precis sagt till sina kollegor att du var den absolut sötaste bäbisen hon förlöst och det tvivlade vi inte en sekund på.

3 kommentarer:

  1. Ohlala, du är tillbaka, äntligen! :)

    SvaraRadera
  2. åh vilken härlig förlossningsberättelse Cia! Fast läskigt att du svimmade. kram kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kul att du läser! Kändes bra att ha det på pränt, vill aldrig att det minnet ska börja blekna.

      Radera