Grusängel

Efter en lång lördag och en lång promenad landade vi fyra kompisar i stugan igen och påminde varandra om låtar från 90-talet.

Det blev ännu en sen kväll och tillslut tittade jag i kors av trötthet innan jag erkände att jag måste gå och lägga mig.

Men.

När jag var för trött för att fungera tittade 12-åringen fram i mig och jag viskade till Camilla.

"Camilla, vi skrämmer dem!"

Så smög vi ut i mörkret när Malin och Annika inte hörde. Bort till det fönster som de satt och pratade vid. Och på tre hoppade vi upp, bankade på rutan och skrek.

Åh fy vad elakt av oss. Men så skoj. Inte är jag särskilt stolt över att nästan ha skrämt ihjäl dem men gud vad jag skrattade. Skrattar fortfarande. Jag kommer inte sova tryggt en enda natt fram tills dem har hämnats mig. För det är jag övertygad om att de gör.

När jag kom hem åkte jag ner till fotbollsplanen och letade upp mina barn. M hade lyckats fixa barnvakt i publiken och Ester och Sixten satt och åt på sin andra glass när jag såg dem. I 89:e minuten behövde Sixten kissa och inifrån toaletten hör jag applåder och ett "bra jobbat Micke". Som vanligt lyckas vi missa hans mål.

Sen la sig Sixten ner i gruset och övade på snöänglar.

Min lilla grusängel.