Sidor

tisdag 9 april 2013

Fattar inte när folk är otrevliga

Vi var i Båstad och veckohandla igår, mest för att jag sen tänkte att vi skulle gå på det fina biblioteket där. Så det gjorde vi och eftersom jag inte hade någon vagn med mig och inte orkade vara omständig tar jag rätt och slätt kundvagnen med Ester och Sixten i och kör in på bibblan. Inte så värst stiligt men sjukt bekvämt.
Ester lekte på deras barnavdelning, vi träffade en bekant och plockade ihop lite böcker och så småningom blev det dags att åka hem. Men precis när vi var på väg hem så vaknar Sixten och vi får stanna en extra stund så att jag kan mata honom lite innan vi åker hem. Sagt och gjort, mata barn, känna sig lite stressad över att jag måste hem och laga mat, avsluta matandet aningen för tidigt men tänker att det räcker hem, klä på Sixten, ner i babyskyddet, jaga Ester, Sixten blir varm, Sixten börjar vantrivas och kommer på att han är mer hungrig. Och så tillslut sjunger han för fulla muggar, gallskriker ut det där nyfödda hjärtskärande barnskriket som får det att knyta sig i magen.
Packar ner ungarna i kundvagnen och snurrar runt några gånger förvirrat bland några föräldrar som står och glor tillsammans med sina icke-gallskrikande barn innan jag bestämmer mig för att dumpa böckerna på närmsta bord för jag orkar inte vänta i lånekön. Ska precis fly fältet när en pappa, alltså en vuxen pappa, typ gammal som borde vara snäll och trevlig säger: Han verkar inte må så bra.
Jag flinar lite trevligt till honom för jag är så beredd på att han ska säga något sympatiskt och snällt. Men fattar tre sekunder för sent, "vad fan sa han?". Dumma gubbe. Vad skulle det där vara bra för? Vad fan är det han påstår egentligen.. att jag inte får han att må bra? Vad i he.. Ja sådana där onödiga kommentarer gör mig förbannad. Totalt onödiga är dem, det gjorde ju mig bara ännu mer ångestladdad och nervös, eller nej det gjorde det inte för jag blev förbannad över att han la sig i. Men till någon annan hade det kanske sårat jättemycket, tänk om han haft kolik och jag jämt känt mig maktlös och värdelös. Dummhuvud! Två minuter senare tystnade Sixten och somnade.
På vägen hem satt jag och hoppades på att gubben skulle bli förkyld och förlora talförmågan i två månader. Så kanske han lär sig när det är läge att vara tyst. Eller att han berättar det här för sin fru när han kommer hem och att hon skäller ut honom och säger "det fattar du väl att man inte kan säga så!!" och hotar med skilsmässa.

Okej, orimligt förbannad kanske, men ibland är det skönt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar